Kirstie Alley och John Travolta är bedårande i den här romantiska komedin, där hon spelar neurotisk revisor som blir gravid och ensamstående mamma; Travolta är hemmagjort charmig taxichaufför som börjar jobba som barnvakt åt henne. Det hade räckt gott så! Men av någon anledning går hela filmen ut på att bebisen har en ologisk inre monolog med röst av Bruce Willis. Jag kallar det ”inre monolog” men jag är inte säker på vad man ska kalla det. Det är svårt att inte se framför sig en skallig medelålders man röka en cigg i ett röstbås. Det är ett mirakel att han inte säger ”Yippee kay-yeah… mother!” Egentligen säger han ingenting. Även när bebisen faktiskt ”pratar”, det vill säga gör ljud, alltså faktiskt kommunicerar, så pratar Bruce över bebisen själv! Och sedan börjar andra bebisar babbla också, som att de alla är ett gäng Village of the Damned-kids som kommunicerar via telepati. Jag antar att en av dem så småningom kommer att visa sig vara Damien och det kommer att bli Dawn of the Planet of the Babies före julen 1990. Men det blev en stor succé. Min egen bebis var oimponerad, men vad vet jag. Kanske har hon en inre Babben Larsson som hånar mig utan att jag vet det.