Som andra filmen i en dubbelvisning med Triangle of Sadness är Ben Wheatleys High-Rise som en fantastisk fläkt av äcklig luft. Wheatley organiserar förmodligen inte den kultiga romanen speciellt bra, säkert fångar han inte heller alla dess filosofiska dimensioner och möjligheter (jag har aldrig läst den) men High-Rise är åtminstone dynamisk i filmtermer. Jag älskar hur filmen fördjupar sig direkt i en skildring av klasskrig (när det är latent och när det inte är det) utan att någonsin be oss hålla fast vid en protagonist eller antagonist (det kan inte vara meningen att vi ska knyta an till en kille som börjar filmen med att äta en hund). En satir ska inte vara trevlig; High-Rise vill alienera dig. Nöje är krigets första offer och alla ideologiska principer försvinner i raseri när den första snubben slår in den andra killens pannben. Trots deras oändliga stök och oredor så finns det en enorm purism i Wheatleys filmer. En del av den är känslomässig – Wheatley har en lojalitet gentemot den mänskliga anden som jag finner enormt inspirerande. En del av det är filosofiskt – Wheatley är sanningsenlig mot omständigheterna han skildrar. Det finns inget hyperboliskt eller alltför uppenbart i den slutliga referensen till Thatcher, även om man ens första reflex är att kalla det för ”on the nose”. Tänk ett steg till och man inser att det bara är självklarheter. Politik är självklarheter. Vad till exempel Ruben Östlund inte förstår är att politik inte är ett socialt fenomen; politik blir inte mer komplicerat än de idéer det inspirerar.