Så jag såg Triangle of Sadness och sedan såg jag High-Rise och sedan var klockan ganska mycket. Vad gör man då? Jo, man tillåter sig själv att dinera nattamat medelst italienskt splatter från Joe D’Amato. Antropophagus är en perfekt liten epilog efter fyra anspråksfulla filmtimmar. Det är knappt så att den här filmen handlar om något alls, åtminstone tjugofem minuter av den består av scener där folk går omkring och letar efter någon eller något. Men klockan två på morgonen får folk gå runt och se sig omkring till höger och vänster hur länge de vill. Billig råfilm från 1980 står för hela den här filmens tveksamma atmosfär. Man vet det, för det är otänkbart att Joe D’Amato haft på agendan att faktiskt göra en film här. Han låter gorehounds vänta fruktansvärt länge innan en övervintrad zombiehippie dyker upp och börjar äta tarmar.