Denna brittiska 50-talsrysare börjar som en relativt rudimentär sak; en korsning mellan The Magnetic Monster, med ett osynligt monster (praktiskt för budgeten), skapat på grund av någon form av ”atomkraft” eller annan, och Tourneurs Demonens förbannelse, med dess mitt-ute-i-ingenstans-mysterium. Major Marshall Thompson är Vår Man, som försöker ta reda på vem (eller rättare sagt vad) som är ansvarig för mystiska dödsfall omkring en amerikansk militärbas (där man, då, sysslar med ”atomkraft”… jag vet, det är härlig Kalle Anka-nivå på det hela).
Filmen traskar på fint och det hela är väl småputtrande.
Fram till finalen.
Som är något i hästvägar!
Demonens förbannelse har varit en kultfilm så länge nu att den har förvandlats till en semi-klassiker. Det finns ingen anledning till att Fiend Without a Face inte skulle ha samma status. Även om det inte går att ta finalen på allvar så är det inte bara campy skräp. Det är verkligen läskigt och upprörande, till en så intensiv nivå att man känner embryot till modern skräck kläcka i filmens hjärna… eller hjärnor. Mycket hjärna i den här filmen. Så pass mycket att den påminner om Fåglarna, Night of the Living Dead, Evil Dead och Carpenters The Thing.
Regissören Arthur Crabtree borde ha varit stolt över filmen, men det var han inte. Marshall Thompson fick själv regissera stora delar av filmen, i alla fall enligt Thompson själv. Crabtree ska ha lämnat inspelningen eftersom han ogillade att bli förknippad med sci-fi.
Svenska censuren gillade inte heller filmen utan totalförbjöd.