Somliga tycker att den här filmen är konstig, kanske för att den inte riktigt följer någon formel (och därmed ingen särskild ton). Den börjar som en Indiana Jones-film med en massa ståhej, så man skulle kunna förvänta sig ett matinéäventyr om en manlig krigskorrespondent (Ray Milland) som förföljs världen runt av en modig romantisk kvinna (Claudette Colbert) som försöker erövra och tämja honom medan det kommande kriget driver insatserna högre.
Istället spelas den äventyrliga krigskorrespondenten av Claudette Colbert, som försöker ha is i magen medan hon förföljs av Ray Milland, som verkligen är kär i henne (hade det varit Clark Gable, som det skulle vara i Det hände en natt, skulle vi känna att han bara försöker komma in i hennes moderna byxor). Colbert är huvudpersonen, i grund och botten. Även i scenerna när Milland driver handlingen framåt är han bara intresserad av henne. Vi uppmanas att lägga vår lojalitet mot mannen åt sidan och fokusera all uppmärksamhet på kvinnan.
Detta ”könsbyte” görs utan att dra uppmärksamhet till sig själv, vilket kanske delvis är anledningen till att många känner att det är något ”off” med filmen. Å andra sidan har den ganska omskakande tonbyten. Den börjar som en actionserie i 1930-talsstil, den förvandlas till en romantisk komedi, romantiken blir allvarligare, sedan slutar allt som krigspropaganda.
Hur man tar det är en smaksak. Vissa behöver sju små rätter. Själv har jag inget emot blandad sås. Men till filmens försvar verkar det som att tonförändringarna tjänar ett syfte. Filmen slutar i oblygt allvar – det är dags för USA att stå upp mot Hitler och gå med i kriget (ett ganska provokativt budskap år 1940) men det börjar som en fartfylld serietidning. Det är som att det går en linje däremellan, där vi gradvis lämnar mellankrigstidens ljuva tid av fantasier och eskapism bakom oss. Filmen inte bara tar ställning i kriget, den begraver det som varit. Några år senare skulle uppenbarligen varje film hålla med den här och de skulle inte bemöda sig med finkänsligheter som att ha Milland med en gipsad arm, oförmögen att slåss.
För sakens skull så tycker jag också (som de flesta) att filmen är skämd av propagandafinalen. Det handlar inte om mina egna, ovälkomna pacifistiska tendenser (nej, det är aldrig ens moraliska skyldighet att gå i krig) utan tvärtom. Slutet spelar inte rättvist med publiken, eftersom det kommer för fort och om det ska vara ett lyckligt slut (vilket det ska) så framstår det som en långsökt pyrrhusseger i bästa fall. Ska man nu ta ett aggressivt ställningstagande kan man lika gärna gå hela vägen istället för att backa och försöka slingra sig. Innan The End-fanfarerna blåser ut vill de få oss att tro att Millands rollfigur ska sluta som flyglärare. Flyglärare, bah humbug! Han kanske kan flytta till Sverige och vara med i ”krigsfilmer utan krig”, som Första divisionen.
Men jag far iväg i sidospår. Slutet är inte uselt, bara inte särskilt övertygande, och det är ändå bara de sista 20 minuterna vi talar om. För det mesta är Arise, My Love en utmärkt film, överraskande och elegant, vackert spelad och skriven; det är gjort på det sättet som får dig att känna romansens äkthet trots projicerade bakgrunder och fläckfria kostymer. Som exempel kan nämnas en subtil höjdpunkt; en scen där Milland sitter på ett café utanför Colberts hotellrum; hon är där uppe för att skriva, få något gjort. Han har frågat om hon inte hellre vill komma ner till honom. Sättet hon lägger sig raklång i soffan och vankar av och an i rummet är laddad med total erotisk spännkraft. Händelserna som sedan följer bryter isen på mycket lustiga sätt. Men lika välgjord är den inledande biljakten, som blir en flygplansjakt; smart in i minsta detalj, helt enkelt spännande. Så det finns mycket att älska här.