Den andra gången jag ser den här filmen. 20 år senare är upplevelsen identisk. Det är en film som lämnar en i en krater, skapad under 109 minuter av ens egna försvarsmekanismer. Men det är inte en våldsam eller motbjudande film utan öppen och kärleksfull. Den frågar dig (inte mig eller oss, dig) om du inte också är en del av den här världen tillsammans med resten av oss. Det är en film som aktiverar ens mänsklighet och ger upplysning. Det är kanske allt den gör, men det är inte så lite. Dessutom är Lukas Moodyssons filmskapande oerhört rikt under den skenbart enkla ytan. Han väver influenser från Wajda till Kubrick och Spielberg med genialiskt lätta händer och i Lilja 4-ever använder han på ett briljant sätt berättelsestrukturen i en saga av klassisk H.C Andersen-kaliber. Av samma skäl, inte minst, som Andersen skrev dem. Filmen ser samtida ut men mycket av det hela är klassiskt; det drivs av stor filmisk kunskap, men det är gjort så enkelt som möjligt, för att sätta sig i ens hjärna – vilket det också gör. Moodysson visar att en bra filmskapare kan göra vad som helst – här vill han kommunicera ett budskap och han gör det som ett underbarn, till synes på instinkt, medan 98% av liknande filmer faller tillbaka på lat, ouppriktig eländeporr eller oupplysta och ofta groteska pretentioner.
Ett svar på ”Lilja 4-ever (2002)”