Jag tror inte på att skapa något i efterhand. Man kan jämföra en uppföljare med föregångaren men inte tvärtom. Dr. No är en stor filmklassiker delvis för att det helt enkelt inte fanns något där innan. Man får föreställa sig en värld utan James Bond, en där Ian Fleming-filmatiseringar bara är en intressant idé och Dr. No resultatet. Det finns inget annat sätt att göra filmen rättvisa.
Men med det sagt: Också som actionfilm från 1962 ligger den ligan före sina konkurrenter, med sex, spänning och våld, allt med en kalksmakande touch av ironi, längs en lättviktig och fint flytande intrig. Den sägs ofta vara ”enklare” eller mer ”primitiv” än uppföljarna, men jag tror att vi tittar för hårt på något som egentligen aldrig var mer komplicerat än så här. Detta är den ursprungliga formeln, och det är en felfri formel; att älska Bond-filmer är att älska Dr. No. Det är samma sak. När det gäller filmhistorien är det flaggskeppet för 007, den ursprungliga inspiratören och legenden (se bara hur den i förbifarten uppfinner Die Hard med Sean Connery i ventilationsschaktet).
Men även om man ska betrakta den som en del av serien och se den som en Bond-film, är det inget annat än en välsignelse att den mest klassiska och ikoniska i serien också kanske är den enklaste och mest okomplicerade att se på; den får mig alltid att vilja flyga till Jamaica och göra lite ”bu-lu-lup”.