film, Filmloggen

Med livet som insats (1940)


Alf Sjöbergs första film sedan stumfilmseran är ett intressant misslyckande, egentligen en nyinspelning av den finska filmen Den stulna döden (1938); utspelar sig i ett hypotetiskt land utsatt för en hypotetisk ockupation och handlar om hypotetiska spioner som kämpar mot en lika hypotetisk regering – deppiga dubbelspionen Aino Taube blir kär i humorbefriade strebern Åke Ohberg men deras romans känns oundvikligen hypotetisk den också. Det skickliga hantverket är inspirerat av fransk filmpoesi och filmen har definitivt känsla; intrigen far hit och dit så pass mycket att man också kan acceptera hur detta inte är den metaforiska melodram från krigseran man först tror att det ska vara (produktionen var också tekniskt sett planerad innan kriget kom).

Ändå är det svårt att bli klok på den undflyende berättelsen och den oavbrutet monotona melodramatiken, stundtals löjligt moloken, gör den dessutom svår att riktigt tycka om. Ändå är filmen relativt sevärd, med tanke på hur ovanlig den är för att vara svensk; de vagt neorealistiska exteriörerna filmades i Riga innan kriget kom, och Sjöberg verkar vara helt obrydd över omständigheterna. En dag innan Stockholmspremiären myntade den svenske utrikesministern Christian Günther sin bevingade slogan: ”Finlands sak är vår”. Men Med livet som insats faller inte för grupptrycket utan vågar vara något mer än en uppenbar metafor. Eller om mindre är rätt ord? Det hela är ganska frustrerande.