Ordet ”om” är en konjunktion, där för att koppla samman två objekt – men vilka är objekten? Titeln ger oss varken det ena eller det andra, ordet hänger bara där i tomma intet, och det är därför (i enklaste termer) som filmen är så fascinerande. Malcolm McDowell är rebellen som kämpar mot etablissemangets dekorum, men internatskolan han går i är inte Eton utan en enkel, ”offentlig” historia, tydligen lite ökänd för sin ”slappa” kultur.
Ack, en underdog förblir en underdog; här finns inga mellanvägar. McDowell finner sig vara i underkastelse till sliskiga, korrupta överordnade… och sakta men säkert planerar han en ”revolt”, även om principerna och dess konsekvenser är medvetet dimmiga.
Filmen undviker, på ett briljant sätt, all form av retorik. Lindsay Anderson förklarar aldrig vad som händer eller varför. Filmen har kallats surrealistisk men den är inte overklig så mycket som den är oklar. Det filmen visar oss hur märklig verkligheten faktiskt kan vara. Det är en princip som visserligen kommer direkt från den klassiska surrealismens dagar, men if… är inte ute efter att få pannor att gå i djupa veck. Den skildrar en verklighet som helt enkelt inte är begriplig för unga människor; till skillnad från andra polemiska filmer från det sena 60-talet så utnyttjar denna en universell förståelse av förnedring, en som är sann även om den inte kan definieras helt tydligt i politiska eller intellektuella termer. För alla som tar mod till sig att lyssna kommer den här filmen att visa de fundamentalt alienerande upplevelserna som leder unga människor att bli destruktiva – de är desamma nu som de var då, TV-spel, Marilyn Manson eller guds död har ingenting med saken att göra. Det handlar om makt, klasskamp är bara ett symptom, och filmen utmanar på allvar (med konsekvenser) uppfattningen att alla i slutändan måste underkasta sig sitt samhälle oavsett vad.
Men inte heller ska det missförstås som ett ”budskap”. Frihet, inser Anderson, är först och främst en attityd. Det finns därför en medvetet antiintellektuell, rå och livlig poesi i filmen (ganska radikalt för brittisk film) där man ständigt kan hitta spännande, motsägelsefulla underströmmar i nästan varje scen; det finns en respektingivande inblick i detta påtagliga psykologiska kaos. Jag tror att många missförstod filmen (särskilt när det begav sig) som någon sorts pseudo-revolutionär kitsch, och satte den i samma båt som Godards Week end eller Bonnie & Clyde; de har såklart en ytlig likhet, eftersom de alla är en del av samma sena 60-talsdiskurs om revolutionärt filmvåld, men det verkar klart för mig att if… är en profetiskt social film först och främst. Anderson lät oss veta att atombomben förintade vårt förtroende för auktoriteter; från och med denna punkt kommer många unga att slå tillbaka om de känner sig hotade, oavsett hur deras hem ser ut eller vad deras föräldrar heter. Det är ett faktum som många fortfarande inte är villiga att acceptera.