film, Filmloggen, omsett

Week end (1967)

Kubricks 2001 är långfilmshistoriens ”Sgt. Pepper” och Godards Week end är dess ”Revolver”; en perfekt koncis handling av konstnärligt uppror. Växlarna är skyhöga men Godard har, i hemlighet, sina egna gränser och ramar. Mozart liknar han till exempel till evigheten, det oändliga, precis som Heidegger (och jag är säker på att bonden som går förbi i pianoscenen är en referens till Van Gogh).

Godard, överklassförrädaren, försäkrar oss (eller sig själv) om att överklassens olika ting och don inte är problemet – de är i själva verket avgörande för mänskligheten, precis som arbetarklassen är; det är medelklassen, de småborgerliga, som Godard bokstavligen vill slakta; de småaktiga, egoistiska, sinneslösa, i hemlighet perversa konsumenterna; zombies som tar plats. Berättelser, att sitta där och roas av en narrativ, anser Godard också vara en värdelös handling. Nä, de rika och de fattiga, de vet vad allt handlar om!

Alla vägar möts i Week end, en film han gör till något verkligt instrumentellt; om du inte gillar den har den träffat sitt mål, om du vägrar att se den eller stänger av den har du bevisat att du är lika dum som de hånade huvudpersonerna (som vid ett tillfälle suckar att de är trött på filmen de är med i), om du gillar filmen så missade du också poängen. Detta är en film lika proaktiv som postaktiv, designad för att väcka uppmärksamhet och få en effekt. Det är därför de narrativa elementen är konstruerade som en serieföljetong i en dagstidning; enstaka händelser med fundamentala luckor däremellan.

Tillhör filmen 60-talet? Är allt ”det här”… ”passé”?

Frågar man filmen själv är den högst vital.

Visst är Week end kraftigt låst till sin verklighet som den såg ut anno 1967. Men det var (å andra sidan) en tid då film faktiskt hade en roll att spela. Och Godard kände sin fiende alldeles för väl, eftersom det mesta av det han satiriserar skulle utvecklas enligt mottot först-fars-sedan-tragedi; idag är porr och postapokalyps lika bra varor för den ”strömberoende” 2000-talsmänniskan; Godard var som dåren som skrek om världens undergång, och vid det laget hans profetior visade sig vara sanna var det ingen som kom ihåg honom längre.