En udda remake – inte bara är den mer trogen Stieg Larssons roman än vad den svenska filmen var, den är mycket mer ”svensk” (filmen från 2009 påminde lite grann om en IKEA-katalog, visserligen, men det är inte det jag menar). David Fincher var den perfekta personen att kristallisera skandinavisk ångest sent på året, den dödsdömda känslan av att vi må ha lämnat medeltiden bakom oss men vädret är detsamma. Det finns fortfarande inte tillräckligt med berättelse för att motivera handlingen, särskilt i den utdragna senare halvan av filmen där formen blir tunn och allt känns klaustrofobiskt, som om vi rusar mot eftertexterna medan syret tar slut. Det rasande dialogtempot gör också filmen till rena rama äventyrsfilmen i jämförelse med boken, där man fick vända varje sida med viss försiktighet eftersom det inte är morden som är det viktiga utan (som i all bra kriminallitteratur) kontexten kring dem. Larssons berättelse handlar, i min mening, om hur kuslig den svenska ytan är; mjäkigt fridfull och torftigt välorganiserad. Men under den enfaldiga normaliteten döljer sig sadism och terror, nazister och fascister; en sorts kolsvart sadism som fortfarande hemsöker våra små alkoholiserade seder och tvångströjekutym. Man ser spåren av tematiken här och där (som när mördaren konstaterar att människor hellre dör än är oartiga) men den går till stor del bort i översättningen. Men den svenska filmen var faktiskt mycket mer sanerad, så Finchers är ett steg upp.