En av filmhistoriens största floppar och liksom många sådana filmer är den mer medioker än usel. Gudarna ska veta att usla filmer kan tjäna hur mycket pengar som helst. Det är filmerna som är lite varken eller som få ser och ännu färre minns något av.
Filmen utspelar sig på 2080-talet där Eddie Murphy är nattklubbsägare på månen – han kastas ut på äventyr när maffian försöker göra om hans klubb till kasino. Det låter kanske inte jätteupphetsande men den här filmen är (åtminstone) full av konstiga idéer och bisarra försök till humor – mest ”minnesvärd” är Randy Quaids assistent, en halvtrasig robot med en stirrig blick som ger en mardrömmar. Jag gillar också hela filmens stil; scenografin är inspirerad och Total Recall-besläktad och tempot tuffar på som en klassisk lördagsmatiné.
Pluto Nash är mycket roligare än Murphys andra insatser från 2002 (de svaga sumprullarna Showtime och I Spy) men den misslyckas i slutändan på grund av dess dimmiga utförande. Man kan se att skådespelarna inte vet vad de ska göra i alla scener, för ingen har riktigt bestämt vad det här ska vara. Liksom i många Murphyfilmer är också tonen krass och kall, både överdrivet våldsam och för gaggig. Den kan inte falla tillbaka på sin story heller eftersom dessa narrativa procedurer i allmänhet är fantasilösa; filmen är helt enkelt inte riktigt mödan värd, vilket är synd eftersom jag tycker världsbygget och estetiken är lite fängslande. På det där muppiga sommarlovsmorgonsättet.