Moores sista Bond är inte bara ”gammal och dammig” utan iögonfallande föråldrad – mycket i estetiken härstammar från 1910-talet; Grace Jones klädd som Musidora som hoppar från Eiffeltornet (efter en fjärilsföreställning), Rolls Royces och höga hattar på kapplöpningsbanan, en tysk vetenskapsman med en monokel, Stacey Suttons gigantiska och något konfederationsliknande boning och slutligen en luftskepp som pricken över iet. Det här känns mer Feuillade än Fleming – dessutom är filmen full av broar, torn, järnvägar, stegar, alla typer av vertikala scenarier (den trista brandbilsscenen är en teoretiskt perfekt kulmen på det alla). Detta är en sorts arkitektonisk estetik som placerar oss stadigt i modernismen snarare än det poppiga, postmoderna 80-talet, trots vissa plikttrogna detaljer som mikrochips och datorer (element som Bond-motorn tycks motstå naturligt; notera till exempel hur det tunga Duran Duran-temat arrangeras om av John Barry till ett mellanspel på blockflöjt, vilket genast känns som något mycket mer i samklang med filmen). Något kollektivt undermedvetet måste ha dratt det hela ”hem” (till Paris, det vill säga, och bröderna Lumière).
Jag älskar visserligen stumfilm men stumfilmen är död, och detta katakombliknande tomrum hemsöker tyvärr Levande måltavla också; det fanns en känsla av mausoleum som smög sig in i Bond-serien redan i Moonraker och 1985 är denna dödsdans klar – samma gamla besättning fungerar nu som begravningsentreprenörer, alla verkar veta att det kommer att bli Moores sista och istället för att fira så känns filmen som en begravning, vars rit (Bonds ”formula”) är det enda som finns kvar (till skillnad från tidigare Moorefilmer har den här ingen verklig berättelsestruktur utan enbart formeln); Moore reser obekvämt runt genom varje scen som en naken kejsare, ett ofrivilligt spöke; regissören John Glen har uppenbarligen tappat intresset för honom och Cubby Broccoli vägrar tillåta att några chanser att tas med honom heller – de ungdomliga elementen (Christopher Walken och Grace Jones) är brutalt kvävda men de äldre elementen andas inte heller; Roger Moore är bara en kropp i den här filmen (ofta inte ens hans egen utan uppenbara stuntmäns, som om han är en mystisk, nekrokratisk statsman med dubbelgångare överallt) som ibland vaknar upp bara för att vifta med pekfingret mot den stygga skurken; när man väl tänker på att Bond kan lida av demens i den här filmen är det svårt att sluta tänka på och det gör att man nästan sörjer för Roger Moore genom den här sanerade sumprullen – den lilla humorn som finns här är inte förtjänt, dramatiken är inte allvarligt menad; det är Bond som ett hopplöst projekt, den vänder sig enbart till de som faktiskt inte önskar känna något, det är… slutet.