Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Hamilton (1998)


Den som tyckte att Mark Hamill gjordes en björntjänst i The Last Jedi har inte sett honom i Hamilton, där han spelar en Bondskurk klädd som en malplacerad Greg Kinnear, fast i en kontorsuppsättning som ska likna en rysk fabrik men ser ut som Frankensteins laboratorium… och på tal om Boris Karloff så är det precis denne som Peter Stormare påminner om i rollen som Carl Hamilton. Jag skulle tippa en tia på att Jan Guillou också kände sig som professor Frankenstein efter att ha sett den här filmen. Han måste ha begrundat sina nobla spionromaner och undrat: ”Vad har jag gjort?! Har jag skapat ett monster?!”

Säga vad man vill om den svenska biopubliken men den torde ha väldigt bra bullshitdetektorer, varför 1998 års upplaga av Hamilton snabbt skrattades ut. Den borde ha blivit en kultklassiker, på grund av alla roliga repliker och tondöva detaljer; till och med namnet på produktionsbolaget, Moviola, är komisk perfektion, helt i samklang med deppiga motorsågsmassakrer i Sibirien, ren-gifs på Windows 3.1, korvreklam, överblivna kostymer från GoldenEye och konstant pinsam stämning. Här och där finns det ett bra ögonblick eller två (scenen när Hamilton fastnar i ett sopnedkast är en spännande, om än olyckligt symbolisk, sekvens, tro det eller ej)  och det är ”kul” att se en spionfilm som erkänner att för att vara en hemlig agent måste man vara en fullständig psykmördare.

Med tanke på budgeten (40 miljoner kronor, vilket är ganska mycket för en svensk produktion, speciellt en gjord utanför det industriella monopolet) är det synd att de inte öronmärkte en del av det för råfilm som inte ser ut som ren skit; liksom många 90-talsfilmer, särskilt europeiska, ser Hamilton grå och sliten ut rent visuellt och (surprise, surprise) ingen har bemödat sig med att ge ut denna i 4K.

På tal om det så släpptes filmen också som en 14 timmar lång miniserie, så kanske finns det åtminstone en scen där, någonstans, som hjälper en förstå hur man överlever att bli sprängd i småbitar på ett minfält. Mark Hamill ger desperat hopp till dem som fortfarande inte vill acceptera No Time to Die.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *