Det enklaste ord jag finner för Craig Finn är berörande. Ska hans musik beskrivas mer kategoriskt så låter det inte speciellt originellt; han snack-sjunger släpigt igenom anekdotiska berättelser från kasinon och barer i det gamla välbekanta Amerikat där losers och hasbeens bor. Enkla arrangemang. En och annan avlägsen kvinnokör. Har det gjorts förr?
Ja och nej.
Skillnaden mellan de flesta raspiga singer-songwriters och Craig Finn är att Craig Finn aldrig någonsin ljuger. Jag vet inte hur han är som frontman i The Hold Steady, bandet som hans solokarriär är en utflykt från, men jag vet att jag blivit stum av beundran av hans förra skivor och nu hajar jag till inför A Legacy of Rentals igen. Där är du igen. Jag känner igen rösten. Lägger namnet på minnet den här gången. För den här mannen ljuger som sagt inte inte.
Craig Finn slipar aldrig ner lyriken för att få till en bra fras eller ett bra rim. Hans berättelser känns hundra procent transparenta. De utspelar sig nästan alltid i det förflutna. Craig Finn minns människor. Han ser tillbaka på saker som skett. Det gör att hans lyrik, liksom hans ofta drömska arrangemang, hela tiden verkar sväva i en vemodig ström av gammal smärta. Saker som inte kan göras ogjorda. Chanser som inte kommer tillbaka.
En av de bästa spåren på nya skivan A Legacy of Rentals heter The Year We Fell Behind och handlar kort och gott om ett par vars kärlek tycks falna på grund av ekonomiska omständigheter som är utanför deras makt och borde vara ovidkommande. Men som, såklart, spelar roll.
Första raden föreslår boomer-gnäll man kan vänta sig av en sämre artist:
Heaven doesn’t settle with the server
The clicks don’t always correspond to the numbers on the dial
Men omedelbart därefter visar det sig att Finn bara använder dessa fraser som metaforiska inledningar. Sången fortsätter:
She’s open to discuss a little further
But there’s somethin’ insincere inside her smile
Låten vi tror ska handla om själlös digital teknik handlar inte alls om det – det är bara en enkel metafor för diffande kalkyler. Vad sången egentligen handlar om är ett par som bråkar om pengar. Finn beskriver det så skickligt att man vill gråta över något som samtidigt är så oerhört alldagligt och vardagligt. Finn hittar den där blodiga, svidande ledan i vardagens skrymslen. Sättet våra drömmar slår tillbaka på oss. Sättet vi aldrig blir förlösta: ”The numbers never lied but they never really told the whole truth” kan det också låta, i typiskt vemodssvängiga The Amarillo Kid.
Hans arrangemang är heller inte tråkiga, på tal om det. Behöver han en partystämning, som i smittande Birthdays, så slänger han in en festlig saxofon, trots att texten om Anthony och ”the parties at your parents home where everything was safe and normal” inte alls låter som något festligare än tisdag.
Titeln A Legacy of Rentals sätter fingret på just den där ironiska kontrasten mellan ens inre emotionella epos och ens vardagliga skrot och slit. Vilket inte betyder att albumet är en förutsägbar serie ironier. En röd tråd tycks vara skildringar av utslagna småtjuvar och gangsters. Ett av de mest prosaiska spåren i detta avseende, Curtis & Shephard, skildrar två outcasts som nu är självmordsbenäget utslagna efter saker de gjorde ”’89 and again in ’93” och ”the city’s still not happy”. Men också här återvänder Finn till vi-formen när han nämner hur ”all the years they build up prisons from decisions that we made”.
Det är som att det finns en oundviklig smärta i att blicka tillbaka, men Finn kan av någon anledning inte låta bli. För en som själv är del av en patologiskt nostalgisk generation är smärtpunkten här emellanåt andetagande. Hur igenkännbar är inte dilemmat i Never Any Horses, där två personer diskuterar vad som egentligen hände, den och den gången:
A picture of a covered bridge
In the kitchen where your cousin lives
Some stables on some acreage
I swore we rode some horses….The way that I remember it
There were saddle sores and bridle straps
Might’ve been another man
Might’ve been some overlapThe guests were gathered ’round the feast
The servants set the table
The caterers were new wave
And the cooks were all nü-metalThat’s how I remember it….She said the way that you remember it
Somehow got distorted
There were never any caterers
There were never any horses
Melodiskt må det vara hänt att Finn glider in i en och annan tongång av deja vu. Due to Depart låter lite som Neil Youngs After the Gold Rush och Jessamine låter lite som vad som helst av Tom Petty och Tom Waits hade kunnat skråla ut den på-gränsen-till-för sorgliga balladnovellen A Break From the Barrage, om en alkoholiserad kvinna som pendlar mellan att sova på biografer och dricka på barer bland ”all those village idiots, the same one’s she’s been dealing with for decades now”.
Men till och med de legenderna ljuger mer än vad Craig Finn gör. Hans källor är lika mycket öppna kort som allt annat han har i sin arsenal – även när man tror att han är ironisk så inser man efterhand att han är hundra procent empatisk och klarsynt. Som när den där alkoholiserade kvinnan somnar framför en pampig superhjältefilm och han konstaterar: ”We’re upp against impossible odds”.
Det är i det närmaste perfekt lyrik och melodierna tjänar Finn, vars formuleringar är så trovärdiga att de blir hisnande, särskilt när han då och då ökar det verbala tempot och kommer upp i ett sorts vidunderligt rabbel. Där andra singer-songwriters snubblar över sina egna ord låter Craig Finn som att han både menar och känner varje ord i samma stund han yttrar dem.