Den här skivan smäller igång som ett spännande äventyr genom snårskog och rymd. Det är inte ordval tagna ur luften. Inledande numret heter just Urskog och det blir snabbt uppenbart att Orkan har den säregna talangen att de kan iscensätta ting i ljud; dundrande, introvert, skrålande och besjälad på en och samma gång, Orkan låter som naivt 60-tal och anspråksfullt 70-tal på samma gång, med ett par bärande doser prog och klassisk metal. Låten Urskog låter som, tja, urskog. Att dess tempoväxlingar och generella idéer kopieras till mindre effekt i följande spåret Leva för att dö kan jag köpa, av ren generositet, för det är så kul att höra ett band med den här spelglädjen och höga svansföringen. När tredje spåret, Livsgaranti, kickar in med sin nästan grekiska sorgekör över skogarnas död – en text som lyckas blicka både bakåt och framåt i tiden, som berättat ur ett perspektiv bortom tid och rum, samtidigt som den gör oss alla till medberoende i klimattraumat – är jag tämligen upprusad.
De tre inledande spåren är så starka att man nästan inte märker hur albumet planar ut tills den nästan inte märks av. Två nummer kallade Vägra vara tyst sitter ihop i två delar – de behandlar mäns våld mot kvinnor och dysfunktionell juridik, med en text som är betydligt mer saklig. Musikaliskt drämmer det dock fortfarande på, om än på mer barbariskt metodiska sätt. Tre spår följer sedan – Sussie, Ditt fel och Pangea – som är tråkigare variationer, urvattnade och fantasilösa i jämförelse med de första spåren. Texterna har plötsligt droppat all sin estetiska potential och det låter snart som en tonsättning av tjafsande kommentartrådar på Facebook.
Det är lustigt hur fort ens uppfattning kan förändras. Resan tar bara en dryg halvtimme här.