albumexpressen, featured, musik, Musik 2022, särskilt utvald musik

Cool Maritime – Big Earth Energy

 

Delvis var det kanske slumpen. Jag slog på den här skivan en regnig tisdagsförmiddag mitt i ett kyligt maj – det susade ljudlöst i träden på andra sidan fönster som böljade av drypande regn; alla rum sken blått med stänk av lime och smaragd. Trädgården såg direkt tropisk ut, med det höga oklippta gräset vilt och syrenerna som lyste i vårens dunkel.

Musiken som fyllde rummen var omöjligt passande. Den blev ett med atmosfären som rådde denna plaskiga tisdagsförmiddag, så pass mycket att jag plötsligt inte kunde föreställa mig världen utan den.

Så, möjligen är jag lite partisk.

Men det låter verkligen som att Big Earth Energy är gjord av en djuphavsforskare som gjort elektronisk new age-musik i sitt labb på fritiden. Det är musik som tar en till korallrev och evig hetta – men det är varken Sydamerika eller Nya Guinea jag tänker på utan, antar jag, djungeln som man föreställer sig i sina innersta bildmaskiner. Det är inte avslappningsmusik. Det är inte kitschigt blubb-blubb blip-blop. Det är sublim, äventyrlig musik. Det har ett elektroniskt hjärta som slår mänskliga slag. Det är musik som hela tiden är på väg någonstans.

Artisten heter Cool Maritime, eller Sean Hellfritsch, även filmfotograf, och det är inte för inte som en av hans tidigare samlingar heter Breathing Instruments. Under vatten kan man ju inte andas, men Big Earth Energy föreslår att tanken gäckat Hellfritsch ett tag. Hans tidigare alster är, åtminstone vid en första referenslyssning, betydligt mer sketchliknande. I Big Earth Energy känns det som att något kulminerar.

Albumet innehåller en djup, rik, färgglad nebulosa av tropisk magi. Särskilt de inledande spåren viskar om källor och vattenfall där regnbågar skiner – äventyrligheten är hela tiden i Hellfritschs medvetande; notera hur inledande titelspåret perfekt ger upplevelsen dräkt för att sedan ramla över i Amphibia och dess exalterade pulshöjning; detta är en djungel vi kan springa igenom, om vi har lust, men det är också en plats att stanna upp i och begrunda (Soft Fascination, en titel som talar för sig själv) eller så kan vi låta platsen föra oss; Temporal Dryft, låter precis som det låter att den låter – som en flod där vi förs fram obehindrat.

Skivans fond består av dunkla, digitala vågor som skapar just den här känslan av textur – man kan nästan ta på världen som Hellfritsch skapar – och ur den texturen kan också söta, glada, sprittande saker hoppa fram; Avian Glide börjar med enkla stråkar som gradvis blir mer och mer otåliga – så duttar Hellfritsch med färgerna i ekande små, korta toner som ekar ut i mörkret; det låter som soundtracket till Blade Runner eller Alienmen färgad av en naturromantisk optimism som tvingar en att känna lycka. Som om Philip K. Dick mötte Bambi.

Soundtrack är tydligen inte helt fel signal, eftersom Hellfritsch tydligen ska vara inspirerad av Ghiblistudions filmmusik och även musik till gamla RPG:n som MYST. Jag hör lika mycket Donkey Kong Country och Super Mario 64, vilket inte är dåliga tecken – det ger en rusig underton av nostalgi till upplevelsen, som om det är barndomens upptäckarglädje man återfinner på ett så djuprotat sätt att ens sinnen inte kan sitta still. Samtidigt kan man lika gärna placera soundet i Tangerine Dream – med den här musiken i lurarna kan man få för sig att man är mitt inne i en slickat sjaskig Paul Schrader-film från 80-talet. Det är, som sagt, en upplevelse rik nog att hitta mycket i.

Det jag slutligen vill berömma Big Earth Energy för är att det är genomtänkt också som album betraktat. De där Tangerine Dream-vibbarna kommer inte riktigt in på allvar förrän i de sista spåren – då de första spåren är sensoriska och arbetar med att skapa musikaliska världar, så kryper sig mycket mer konkreta melodier in i Secret of the Megafauna, ungefär som om vi upptäckt ett jag, ett mänskligt medvetande som nu börjar röra sig i den här miljön. Och i avslutande Apex finns kling och klang-ljud, som av stål, maskiner eller fabriker i djungelns utkant – signaler att vi närmar oss slutet på vår resa. Och då stiger musiken till ett vidunderligt crescendo, inte alldeles olikt Peter Gabriels musik till Scorseses Kristi sista frestelse. De upprepande, svajande tonerna som ger en tematisk refräng åt spåret verkar vilja säga en något. Som om de hungrar efter textrader, så att de kan få bli en popballad. Vi började i snårskog och djungel men så, när Apex mynnar ut, har vi kommit till människobyn.


Bildkälla m.m: Cool Maritimes Bandcamp.