Kevin Morby har gjort fina saker med sin honungsraspiga röst och sina halvmörka tingel tangel-feels. Lågmälda albumet Sundowner (2020) till exempel. Högljudda This Is a Photograph är däremot en besvikelse. Titeln är ett påstående som föreslår att vi talar om någon sorts existentialistisk resa i tid och (vardags)rum, men skivan är oformulerad på alla sätt och vis. Texterna är planlösa och melodierna tonlösa – varje spår har det gemensamt att Morby gapar monotona fraser som aldrig binder sig till någonting musikaliskt. Det inledande titelspåret vill väldigt gärna säga något personligt – a ”window to the past”. Mammas och pappas ungdom gås igenom i fragment; så sublimt det är att tänka sig ”the cold Kentucky dirt”… mmmhm…. men det är bara en bakgrundsbild; vad är poängen? Istället för att greppa tag om någonting – ett resonemang eller en idé – så verkar Morby gömma sig i den rasslande produktionen. Det är som att han har en desperat dragning till att framställa sig som något istället för att faktiskt uttrycka det.
En singer-songwriter behöver mer än bara god smak och en stilig känsla för tonlägen – Morby sträcker sig efter något för sträckandets skull. Ansträngningen krackelerar enkelt. Hans Good Bye to Good Times, till exempel, brädas med en så självklar elegans av Matt Costas Good Times från självbetitlade skivan Matt Costa (2013). Morby babblar och babblar. Costa konstaterade:
Good times are coming, good times are coming.
Good times are coming to an end
Så enkelt, och så svårt, kan lyrik vara.
Och varför jag namedroppar just Matt Costa? För att jag kommer ihåg låten. Den är bra. Bortsett från ett par särskilt blödiga jämranden i Ryan Adams-traditionen (särskilt tidiga Bittersweet, TN med Erin Rae) försvinner Morbys jämrande här ur minnet som kom de från en störig främling på krogen.