albumexpressen, musik, Musik 2022

The Black Keys – Dropout Boogie


The Black Keys gör oansenlig BBQ-rock färgad av Texas och Mexiko, men inte så att det kommer i vägen för den radiovänliga produktionen. Redan i anslaget märks att Dropout Boogie har en åtstramad, lite syrefattig ljudbild som låter lite för mycket som att den laborerats fram i en studio med för hög hyra; man kan riktigt höra ljudisoleringen kring instrumenten i spår som It Ain’t Over eller How Long, trots att de vill låta som trånande, souliga sommarkvällar i San Fransisco. På liknande sätt lyfter aldrig en stompare som Good Love från marken (trots att Billy F Gibbons, från ZZ Top, är med) även om det hela tiden är på gränsen.

Att bandet har mer i sig än man kanske först tror har de bevisat tidigare – senast bara förra våren i den rätt raffiga coverskivan Delta Kream, där de doppade huvudena i Mississippis träskbluesmarker – och de ligger knappast på latsidan. Det leks med arr och influenser genom hela Dropout Boogie – inget spår är riktigt likt det andra, även om de alla skulle passa i en Levisreklam. På 34 minuter bygger skivan upp en helhet som är både plottrig och fyllig. Det känns åtminstone att man lyssnat på något när det är klart. Men finishen är svag; det stannar inte kvar länge i huvudet och redan vid första omlyssningen har musiken läckt ut i rummet och blivit bakgrundsmusik. De mest minnesvärda inslagen i skivan blir därför också de stunder då bandet kör på extra allt i rena stämningsalster som vagt psykedeliska Happiness och avslutande Didn’t I Love You. De är mer lir än låtar och ibland kanske det blir bäst så.