Eller Re-scream… Faktiskt. Hade det varit så svårt att kalla den det?
Men, men. Scream är alltså inte Scream utan Scream 5.
Det ska du förväntas förstå vid det här laget!
Det spelar ingen roll att det inte hänger ihop!
Storyn är densamma, förvisso. Tio år efter morden som skedde elva år efter morden som skedde fyra år efter de första morden sker nya mord i Woodsboro, nu kring släktingar till karaktärerna i den första filmen; originalkaraktärerna är kvar på ett hörn, men detta är främst tänkt att vara en ”legacy sequel” där facklan förs vidare till en ny generation. Liksom i en film som till exempel Jurassic World drivs det också med faktumet att det här är precis vad filmen gör… sedan är det precis vad filmen gör.
Så OK, det var oundvikligt att även denna filmserie skulle drabbas av denna post-nostalgiska trend. Och OK, jag är väl kanske glad att Scream-filmerna plötsligt är allas favoritskräckfilmer igen. Och visst, den här filmen är inte lika forcerad och desperat som många andra i samma stuk, bland annat eftersom den har något tacksamt att självreflexivt håna. Faktum är att man kan säga att den metaironi som Wes Craven och Kevin Williamson introducerade år 1996 nu hunnit upp med hela Hollywood – din favoritfilm har fått en till uppföljare som tänker berätta för dig att din favoritfilm fått en till uppföljare. Igen. Det här verkar i sin tur generera någon form av PR som är oemotståndlig, även för de vars jobb det är att skriva om filmer och till någon mån skärskåda dem. Den här filmen har mottagits med så öppna armar att man måste säga att många recenserat den filmen som marknadsförs, inte den filmen som faktiskt är.
I själva verket finns det många problem med att överhuvudtaget göra en uppföljare till Scream, en film som på många sätt var ett skämt som bara fungerade en gång; problemet syntes redan i den baktunga Scream 2 som hade problem med att överhuvudtaget göra något ”verkligt” med karaktärer som redan till hälften var självmedvetna meta-konstruktioner. Vi hade kunnat få en revansch med Scream 3, men Kevin Williamsons originalmanus skrotades tyvärr; kvar blev en sådan där halvgjord film, vars omständigheter går att spekulera i. Scream 4 kom lite för sent, eller för tidigt, och ville lite för mycket, eller lite för lite… jo, det är en ganska konstig film, men inte utan fascinerande ögonblick.
Vid det här laget är det hursomhelst en krånglig sak att göra en Scream-film. Det är inte självklart vilken mark man faktiskt beträder. Ett problem – och den här filmen underskattar det – är att skräckfilmer i allmänhet (och Scream i synnerhet) pysslat med det här självreferentiella meta-experimentet i årtionden nu. Ingen kan bena ut vad som funkar och inte funkar längre. Eller, desto viktigare, om så mycket finns kvar att funka eller inte funka. Jag skulle tyvärr vilja säga att 26 år av viskningslek så tärt på denna serie att det inte finns mycket till serie kvar att leka med. Det vore en sak om denna Scream drog i så pass stora växlar att vi verkligen baxnade. Men det gör den inte. Den släpper inte IP-sargen utan krampar sig fram ända fram till slutet, då ”The Original” blir en rit att iscensätta, än en gång… men är det så jäkla mycket att vara försiktig över, egentligen? Det är inte som att Sidney Prescott ens bryr sig längre. Och min tro på ungdomen kanske är för klen, men jag har svårt att tro att cinefila kids idag går omkring och håller koll på en massa trivia om It Follows och The Babadook. Den verkliga utmaningen som den här filmen hade behövt ta sig an är problemet att långfilmen förlorat sin ställning, vattnats ut i mobilklipp och annan ”content”.
Ett tag fick jag också för mig att filmen spelade ett litet tematiskt spel, så att säga, eftersom mobiler och appar hela tiden verkar ställa till det för karaktärerna i filmen. Men jag tror inte det är så mycket mer än önsketänkande från min sida. I själva verket är inte detta så himla mycket mer än Scream 5 – A New Beginning. Med lite tid och perspektiv lär det bli tydligare att detta faktiskt är, i princip, en ny version av Scream 4 snarare än Scream. Men utan de roliga anspråk och höga satsningar som Scream 4 ändå kom med. Den må också framstå som fräsch och skön och kanske till och med lite hip idag, men under motorhuven är Scream 5 (jo!) den säkraste och minst överraskande filmen i denna serie – den faktiskt nästan tjatar om sin egen irrelevans, för den vet inte riktigt vad den skulle säga om den nu ens lyckades med att motivera något substantiellt, och Neve Campbell känns lite för nära Bruce Willis i sin nu method-spelade (?) motvillighet.
Men helt klart bättre än Halloween 5! Så, om det är din måttstock…