Regi: Colin Trevorrow

Jurassic Park heter nu Jurassic World och har haft öppet i tio års tid: Men en ny attraktion, den ”nya” dinosaurien Indominus Rex, rymmer från sin fångenskap varpå ett gäng karaktärer får fullt upp med att ha ihjäl den samt överleva. 

Undrens tid är förbi. Åtminstone om man ska tro Jurassic World, som börjar med att förklara för oss att ungar idag inte imponeras av att se levande dinosaurier.

Som om filmen inte lyssnar på sig själv fortsätter den därefter att ge oss… well, levande dinosaurier.

Eller… ”levande”.

De såg verkligen ut att vara levande 1993, när Steven Spielberg sprängde den teknologiska dammen med Jurassic Park, en film som kunde konsten att smyga och smussla med sina effekter och riktigt fresta publiken, för att sedan presentera dem precis i rätt tid.

Men när dinosaurierna väl var i bild så försvann spänningen. Dinosaurier, jaha. Datoreffekter, än sen? Om publiken inte stängde munnen på en gång så var hakan definitivt tillbaka vid det laget uppföljarna The Lost World: Jurassic Park (1997) och hemska Jurassic Park III (2001) var över och förbi. Idag är dyr CGI vardagsmat, nu när Avengers och Spider-Man flyger och far omkring oss och man äntligen börjat fråga sig om datoreffekterna tjänat sitt syfte; den organiska pärlan Mad Max: Fury Road är årets bevis, en film där CGI bara finns för att hjälpa de praktiska effekterna och föra fram den organiska känslan.

Jurassic World är en film som känner till det här bekymret, men låtsas som att det regnar. Den innehåller repliker med dubbelmeningar – kommentarer om hur svårflörtad publiken är av digitala effekter och hur cyniskt bolagsdrivet och fantasilöst Hollywood är; alltmedan Jurassic World fortfarande är en uppvisning av digitala effekter och en cyniskt bolagsdriven och fantasilös Hollywood-produkt, sponsrad av Volkwagen, Coca-Cola, Samsung, Pandora, Ben & Jerrys och därefter tappade jag räkningen.

Det är en tråkig film – enkelt uttryckt – som känns som en uppföljare på Jurassic Park på samma sätt som den känns som en nyinspelning av Hajen 3-D (1983), som var precis samma typ av effektfulla men själlösa och absurda studiouppföljare på en Spielberg-film som Jurassic World.

Jag tror jag tänker på Hajen 3 eftersom den också utspelade sig på ett nöjesfält. Jurassic World är alltså är parken som en gång drömdes ihop av John Hammond (Richard Attenborough) i den första filmen; parken som aldrig blev av men som nu alltså har blivit av. Exakt hur man kommit över alla dödsfall och skandaler är oklart, men ”parken” har tjugo tusen besökare om dagen, ett eget shoppingstråk och en Jimmy Fallon-video i rundturerna.

Parken har tydligen funnits i tio år utan problem – så man skulle kunna anta att säkerheten är på topp – men nu anser företaget att de behöver en ny attraktion som boostar kapitalet. Så en ny attraktion tvingas fram: Indominus Rex! En ”ny” dinosaurie, helt genmanipulerad av DNA från en jäkla massa dinosaurier och andra läskiga djur (de genetiska ingredienserna i Indominusaurien är ”hemlighetsstämplade”, som om det rörde sig om mormors gamla hemliga kålrotslåda). Naturligtvis en läskig sak, som inte har planer på att stanna i sin fångenskap.

Den kloke minns förstås redan att dinosaurierna i den första filmen skapades via grod-DNA, så det här är ju inget nytt. Det erkänner även ett par figurer i filmen – däribland Henry Wu (BD Wong), som tragiskt nog är den enda karaktären kvar från de förra filmerna (som jag skrivit förut så är läget riktigt desperat när BD Wong är det enda man kan berömma en film för) – men filmen säljer ändå idén som om den vore ny, och den vill att publiken bara ska ”hänga med”: Wow, de har byggt en egen dinosaurie! Som de alltid gjort… från början…. men… wow… ändå…! Eller?

Filmen följer samma irriterande strategi med allt den gör: ”Jaja”, säger filmen, ”vi vet att det här inte är så genomtänkt, och vi vet precis varför, men vi lyssnar helt enkelt inte längre. Cashen ska in!”

Har den inte en story då? Inga karaktärer?

Jo, men det hade väl Hajen 3 också?

Jurassic World har ett dussin karaktärer som trängs om utrymme, och filmen har fullt sjå med att klippa mellan dem så att vi ska kunna bry oss om åtminstone de som ska överleva i slutet.

Chris Pratt (från Guardians of the Galaxy) spelar vår hjälte Owen, en tjabba tjena hallå-hunkig ”mannen som kunde tala med velociraptorer”; hans jobb är på allvar att ”träna” velociraptorer som om de vore hundar – ett uppdrag som han själv erkänner är omöjligt och meningslöst. Men, ja, det ska väl se coolt ut. Hans jobb är att se cool ut, alltså, och emellanåt skapa en flyende vibb av att han har någon slags man-och-djur-kommunikation med de (inte speciellt) söta och mysiga rovdjuren.

Owen har ett ex, i form av företagskvinnan Claire (Bryce Dallas Howard) som är fantasilös och fyrkantig, behandlar parken som ett kommersiellt företag som vilket som helst och förstår sig inte på naturen (och så vidare) – varför hon och Owen någonsin skulle få för sig att dejta varandra är ett mysterium, men nu får det vara så. Det blir ju ungefär som Sam Neill och Laura Dern i den första filmen.

Två ungar finns med i bilden också – tonårskillen Zach (Nick Robinson) som bara bryr sig om tjejer och hans lillebror Gray (Ty Simpkins) som bara bryr sig om dinosaurier. Deras uppdrag är att – liksom ungarna i första filmen – vara på villovägar, i fara och bli uppspårade av de vuxna; en och annan dinosaurieattack med ekon från föregångarna, som på posten.

Istället för John Hammond har vi en ny chef vid namn Masrani (Irrfan Khan), en humanistiskt lagd pamp som av någon anledning tror att det här med levande dinosaurier är en inspirerande idé för mänskligheten. Han vill inte i första taget bazooka ner sina köttätande ”investeringar”, men vad ska han göra när folk börjar dö?

Och vem lurar i buskarna om inte en elak girigbuk vid namn Hoskins (Vincent D’Onofrio), företagsmannen som har en trött idé från Klyschor ’R Us om att använda velociraptorer som militära vapen. På ett hörn finns Omar Sy som comic relief. Hans uppdrag i filmen är att svära på franska. Du ville ha en film? Här har du tre på en gång!

Jag måste applådera skådespelarna, som alla besjälar sina karaktärer som om de är helt övertygade om att de är med i en bra film. Men som du kanske hör så är de alldeles för många och alla har vi sett förut. Inte en enda originell idé har lagts i arbetet på Jurassic World – på sin höjd kan jag se storyklustret som ett försök att använda mallen av en japansk Godzilla-film med en massa olika karaktärer som springer runt i en massa olika sidointriger medan vi mest är där för att se monster slåss (vilket vi ändå inte får se så mycket av). Gång på gång flörtas det med – eller stjäls direkt från – scener från föregångarna.

Filmen förblir själlös och känns som en trasig maskin som består av olika vitt skilda delar som inte hänger ihop, eftersom en Formel 1-motor inte har att göra på en trehjuling. Logiskt är också filmen en underutvecklad mardröm – parken borde vara en vattentät, riskfri säkerhetszon men verkar vara styrd som ett hippiekollektiv. Visserligen var inte första filmen ett under av trovärdighet, men det ena händelseförloppet följer det andra i Jurassic World som om manuset är skrivet av ett par sjuåringar i sandlådan. Det greppas efter halmstrån och byggs ett sådant luftslott av idioti att man önskar att den där Indominusaurien bara ska klampa ihjäl allt som rör sig.

Men, ack, den är bara en effekt i mängden, och den försvinner i gröten, dömd att förpassas till monstrens Socialtjänst där monstret i amerikanska Godzilla (1998) fortfarande får försörjningsstöd. Två varelser skapade av människor som, för att parafrasera Ian Malcolm, var så upptagna av tanken på att de kunde att de inte tänkte på om de borde.

Också Jurassic World är en produkt som egentligen aldrig behövt lämna idéstadiet.

FREDRIK FYHR

*

JURASSIC WORLD

Originaltitel, land: Jurassic World, USA.
Urpremiär: 29 maj 2015 (Paris).
Svensk premiär: 10 juni 2015.
Speltid: 124 min. (2.04)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, 65 mm, Redcode RAW; DI 4K/D-Cinema/2.00:1
Huvudsakliga skådespelare: Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Irrfan Khan, Vincent D’Onofrio, Ty Simpkins, Nick Robinson, Jake Johnson, Omar Sy, BD Wong, Judy Greer, Lauren Lapkus, Brian Tree, Katie McGrath, Andy Buckley.
Regi: Colin Trevorrow.
Manus: Rick Jaffa, Amanda Silver, Colin Trevorrow, Derek Connolly.
Producent: Patrick Crowley, Frank Marshall.
Foto: John Schwartzman.
Klippning: Kevin Stitt.
Musik: Michael Giacchino.
Scenografi: Ed Verreaux.
Kostym: April Ferry, Daniel Orlandi.
Produktionsbolag: Universal Pictures, Legendary Pictures, Amblin Entertainment, China Film Co.
Svensk distributör: UIP/Universal.