Ida Lupinos första jobb som regissör (hon tog över arbetet, och genomförde det mesta av filmen, efter att originalregissören Elmer Clifton dog) är en bristfällig men svidande film om tonåring (Sally Forrest) som flyr sitt familjehem och slutar som ogift mor, ett torftigt och hjärtskärande öde där hon måste lämna ifrån sig sitt barn.
En “social issue”-film gjord på låg budget och i bakvattnet av Hollywood, men därmed också ett bevis på att de mentala skadorna efter andra världskriget också drabbat amerikansk film någonstans; filmen har oslipade stunder och lider av erans psykoanalytiska klichéer (sexism, med andra ord) men är betydligt mer hudlös och emotionellt äkta än de flesta storfilmer från samma tid.