Det är svårt att bli klok på James Bond nuförtiden.
Han var ung och hungrig när Daniel Craig tog över rollen i Casino Royale och Quantum of Solace. Sedan var han plötsligt gammal och förlegad (Skyfall). Efter att han överlevt sitt tjugofjärde officiella äventyr, Spectre, var det svårare än någonsin att säga vad Bondfilmerna egentligen handlar om.
En gång i tiden var det inte så komplicerat. Bond var Sean Connery och sedan var han Roger Moore. Och han förblev egentligen Roger Moore även när Timothy Dalton försökte streta emot och när Pierce Brosnan inte kunde låta bli.
Med Craig-eran har tanken varit, helt rimligt, att ställa frågor som: Vem är du egentligen, James Bond? Vad bryr du dig om? Hur ska en sådan som du överleva i våra moderna tider? Hur ska vi kunna göra de här filmerna lika mycket personliga karaktärsstudier som ”relevanta” signalspanande produkter och bra actionfilmer? Producenterna Barbara Broccoli och Michael G. Wilson har en säregen position. De har en av filmhistoriens mest lukrativa hjältar i handen och de får göra vad de vill med honom. James Bond är filmindustrins motsvarighet till en pytteliten, nischad lyxboutique som ger gigantisk avkastning.
De tar det här med quality control på allvar. Det finns inget James Bond World i Florida. Han dyker inte upp på seriekonvent. Du kan knappt ens köpa en serietidning eller spela ett TV-spel om Bond, i alla fall inte ett mycket bättre än det GoldenEye som producerades för snart 25 år sedan.
Respekt. De har gjort mycket rätt.
Men det är inte konstigt om det kommer en punkt då man börjar bromsa för mycket. Kanske man släpper in för få nya idéer eller inte satsar fullt ut på de nya. Man blir självmedveten. Rädd att förlora det man har, för man vet att mer kommer man inte erövra. Man bevakar fortets alla ingångar. Man försöker sig på en förhalande strategi med konkurrenter och partners. Man försöker omformulera hela sin approach. Man vill ha kakan men det ska se ut som att man äter den. Kanske, till slut, att man börjar märka att saker ändå inte riktigt hänger ihop. Som om grunden blivit instabil. Kanske man någonstans börjar surfa på en tsunami.
Man blir ängslig, kort sagt. Rädd att göra fel. Och jag känner mycket ängslan löpa genom No Time To Die, Bonds tjugofemte äventyr; samma ängslan syntes i Spectre, bara mindre avgjort. Jag säger inte att det är en dålig film. Det finns… tja, hur ska jag uttrycka det? Det finns en massa schyssta grejer i den, liksom. Här har man skrivit ett par dialoger som låter helt rätt, liksom, på något sätt, vad det nu betyder. Att något låter rätt menar jag. Scener kommer och går lite grann som notifikationer på sociala medier, en avlöser den andra som om tanken inte är att du ska vara uppmärksam på vad som händer annat än i just denna sekund då det händer. Storyns själva kärna är, åtminstone tekniskt sett, inte annorlunda än i vilken annan Bondfilm som helst. Men hej och hå vad mycket grejer som finns runt den. Man har gjort en riktig fyllning av grejer och bara kört in dem, som i en urgröpt kyckling.
Vad dessa grejer är ska jag inte gå in på – det är för tillfället inte så noga, och jag vill inte bli anklagad för spoilers – men jag kan inte säga att jag riktigt köper dem, åtminstone inte vid första anblicken. No Time to Die är en lång film (163 minuter) och jag hade hela tiden känslan av att den inte pågick så mycket som att den presenterade sig själv för mig. Vad, undrade jag, är det som den här filmen försöker övertyga mig om? Jag menar, något är det uppenbarligen.
Garanterat handlar saker delvis om att jag blivit för gammal och inte hänger med längre. Mina problem med No Time To Die är desamma som jag har med många nya filmer och det kan faktiskt vara så att de bara är mina egna, rent kognitiva problem. Kanske jag helt enkelt letar efter en film som ingen vet hur man gör längre – en film där det finns en text och en subtext, en film där man har max fyra saker att verkligen bry sig om och karaktärer som måste göra si eftersom de också gör så.
No Time To Die är, precis som många andra moderna filmer, inte en film som är på ett visst sätt. Det är en film som är som en film som är på ett visst sätt. Den skickar signaler och gör referenser men de stannar hela tiden på ytan och de har inget sammanhang sinsemellan. Det enda som verkligen är tydligt är all information som hela tiden levereras i dialoger. Dialoger fungerar lite grann som bruksanvisningar, och det handlar inte längre bara om händelser utan om dramats själva uttryck. Jag som hade precis vant mig vid att filmer förklarar allt som händer, innan det händer och medan det händer och efter det händer, i mekaniska raddor exposition (scener där karaktärer i princip bara pratar i verbform). Nu måste karaktärer också förklara vad de menar med vad de säger samtidigt som de säger det som de alltså egentligen inte menar utan egentligen är det vad de förklarar är meningen som faktiskt är meningen med vad de säger. När de säger det. James Bond har tack och lov inte helt tappat humorn, och det finns fortfarande gott om ironi i hans vokabulär, men det finns också scener där han plötsligt förvandlas till en präktig Superman i Christopher Reeve-stil som långrandigt ska förklara för skurken varför han varit en olydig ponke och varför hans resonemang inte håller. Som om han inte vill såra skurkens känslor, liksom. Då kan man ju sakna en Connery-quip som den från Dr. No när han lyssnat igenom vad titelfigurens grandiosa plan om världsherravälde går ut på, för att enkelt konstatera: ”You’re quite mad, you know?”
Det handlar, antar jag, till syvende och sist om vision. Vem och vad ska James Bond föreställa vara i den här filmen? Det är inte en retorisk fråga. Jag tror helt enkelt inte att jag förstår vad tanken varit med att ge karaktären så pass många epitet och kontexter som han här får. Tål han… alla dessa grejer? Och är det bara jag eller har den ena grejen inte så mycket att göra med den andra? Varför känns James Bond här som en vägg som man bara kastat saker på? Är han verkligen så tråkig och allmängiltig? Hur jag än försöker hittar jag inte riktigt premisserna, själva grunden till varför den här filmen ser ut som den gör. Och utan grund att bygga upp från blir också helheten väldigt svajig och svår att förstå.
Alldeles otacksam vill jag inte låta, för filmen har ju åtminstone rejäla ambitioner (även om jag inte blir klok på dem). Och alldeles just precis här och nu är det såklart kul att gå och se den nya Bondfilmen efter runt tre år förlängningstid av väntan (samma dag som restriktioner släpper dessutom, i mitt fall; ett biominne att bära med sig). Men denna väntan kommer såklart att falla i glömska och det är filmen med alla dess för- och nackdelar som kommer bli kvar. Det är ju i framtiden du och jag, Criswell och James Bond ska leva. Som tur är kan Bond överleva absolut vad som helst och ändå komma tillbaka. Det är ingenting som No Time To Die, eller någon annan Bondfilm någonsin lämnat ovisst.