Regi: Sam Mendes
Den tjugotredje Bondfilmen Skyfall ska tydligen vara den Bondfilm som alla redan på förhand bestämt sig för ska vara den bästa på år och dagar. Detta kanske har att göra med all ofrivillig hype som, på ett eller annat sätt, genererats av filmen, inte minst den ökända Heineken-debatten. Men hypen har också bestått i trubblet filmen haft; projektet lades först ner i och med MGM:s bankrutt på grund av finanskrisen. I och med att en så pass tung regissör som Sam Mendes blev inblandad, och fortfarande var det när projektet återupptogs, ville alla se en så bra film som möjligt. Inte att förglömma fiinns också ”tredje gången gillt”-problematiken för Daniel Craig, en skådespelare vars James Bond alltid lovordats som den bästa sedan Sean Connery även om många, däribland jag, kände att hans första film i rollen, Casino Royale,var ojämn och bristfällig och hans andra, Quantum of Solace, en trist katastrof.
Så, är Skyfall den bästa Bondfilmen på år och dagar? Svar ja. Helt klart. Det är en lyckad film, för att vara en Bondfilm. Jag vill dock understryka att det är inte en helt fantastisk film. Jag tror problemet med Bondfilmerna – åtminstone de tre med Craig – är att franchisen väger så ofantligt tungt på dom. Problematiken har visserligen varit klar ända sedan Roger Moore axlade rollen på 70-talet – från den stunden visste alla inblandade att de gjorde en Bondfilm, och publiken visste att de gick och såg en Bondfilm, och snart hade de blivit essentiella formulafilmer; i synnerhet Moore-filmerna var ofta bara mekaniska uppvisningar i hur James Bond kopulerar, säger sina klassiska repliker, hamnar i den galna skurkens klor och sen flyr med buller och bång. Ända sedan 80-talet har producenterna Michael G. Wilson och Barbara Broccoli arbetat hårt med att lyckas göra filmer som kommer runt formulans tvångströja, med det kruxiga problemet att de redan är fångna i formulan. Casino Royale skulle vara en ”reboot”, och en mer seriös film, men också den var tyngd av kraven på ”action” som gjorde att en jakt med en jumbojet trängdes i en intrig som mynnade ut i ett halvtimmes långt pokerspel, med avbrott för att slåss inne på en toalett, och en kärlekshistoria som slängdes in i slutet utan att man riktigt visste varför.
I Skyfall försöker producenterna försiktigt arbeta sig tillbaka till formulan vi lärt känna under dessa femtio (!) år med filmserien. Craig säger ”Bond, James Bond”, beställer sin skakade och inte rörda martini (typ), leker vuxenlekar med två (eventuellt tre) damer, är i knipa av en helt psykotisk skurk; Q är ”tillbaka”, spelad av Ben Whishaw, och ytterligare retro-överraskningar finns som jag inte tänker avslöja.
Man får säga att dom här formula-grejerna smugglas in i filmen på ett ganska subtilt sätt. Detsamma gäller för en stor portion humor, av det slag som aldrig blir fjantigt men inte heller alltför svart. Det som dock gör Skyfall så pass bra är de mänskliga inslagen. Intrigen är full av genuina överraskningar, vilket man praktiskt taget aldrig får i en Bondfilm, och karaktärerna visar känslor som nästan känns helt autentiska. Mendes säkra regi gör att scenerna blir dramatiska på ett helt annat sätt än vad man är van vid i en Bondfilm, och skådespelarna är vässade till sitt yttersta. Vågskålen pendlar tillbaka när man jämför detta med intrigens tekniska narrativ – det vill säga det som faktiskt händer i handlingen – som är full av alltför bekanta klyschor, väldigt traditionella actionscener och ganska igenkännbar dramatik. Eftersom regin och skådespelarna är så bra så blir Skyfall en sån där film som känns, och ser, lite bättre ut än vad den egentligen är.
Till exempel är intrigen till stor del vanlig, klassisk Bond-formalia. Vi inleder med en sedvanligt överdriven jakt i Istanbul där Bond med sin kollega Eve (Naomie Harris) jagar en mystisk lönnmördare (Ola Rapace!) över gator, genom torg, på motrocykel, på ett skenande tåg… i en lyftkran på ett skenande tåg… genom diverse tunnlar, över diverse broar… et cetera… innan dramatiken når ett abrupt stopp och Bond ”dör”. Detta är ingen spoiler för den som sett trailern, och för den delen har Bond ”dött” förut (Man lever bara två gånger), och under tiden han är borta på dekadent, alkoholdränkt ”semester” detoneras en bomb på MI6. Det visar sig att en mycket galen före detta agent vid namn Raoul Silva (Javier Bardem) nu frilansar som galen terrorist, specialiserad både på IT och riktiga bomber och granater. Det blir upp till Bond att infiltera hans hoods, i det här fallet Shanghai, tas till hans håla för chit-chat, tills det urartar i sedvanlig dramatik. Det är dock i sista tredjedelen som filmen tar en vändning mot nya håll – Jag ska inte avslöja vad för håll, men det bör sägas att vi får veta mer om Bonds känsloliv och förflutna än vi någonsin fått förut. Lyhörd som Bondserien är vad gäller moderna trender känns sista tredjedelen helt klart besläktad med Christopher Nolans Batman-filmer. Komplett med en slags typ av butler, spelad av Albert Finney.
Det är tillfredsställande att se en Bondfilm med ett emotionellt pathos; mot slutet av filmen var det faktiskt folk i salongen som grät och det har nog aldrig hänt förut (kanske bortsett från I hennes majestäts hemliga tjänst). Det är synd att filmens första halva inte är lika självsäkert originell och villig att ta serien mot nya håll. Mycket av klyschorna kommer antingen från tidigare Bondfilmer eller från andra filmer, och när de placeras i en nutida Bondfilm blir dom rentav lite krångliga. I första tredjedelen ska Bond till exempel gå igenom en grundträning eftersom han måste återinsättas i tjänst och då får vi veta att han blivit gammal och egentligen är rätt ringrostig; frågor och vitsar om gamla hundar á la Dödligt vapen eller fjärde Indiana Jones-filmen haglar tätt, och de går inte riktigt ihop med att Bond funnits i 50 år och aldrig åldrats (det har liksom alltid varit grejen, eller?). Skurken, spelad av Bardem, är också i grund och botten ett hopkok av olika Bondskurkar. Arketypen – den megalomana galningen i sin hemliga håla – är från början Dr. No men man tänker på Goldfinger, och lika signifikant blir Bardems guld-kavaj. Därutöver har han en liknande, platinablond galen frisyr som Christopher Walken hade i Levande måltavla. Han har en knepig fysisk metabolism, likt Robert Carlyle i Världen räcker inte till. Han är alltså också en avhoppad spion, som Sean Bean i GoldenEye.
Men jag ska inte klaga på Bardem, för han är fullständigt briljant i rollen och en av de främsta anledningarna till att filmen fungerar. Han förstår att hans karaktär är skvatt galen, men han förstår även att han är en människa. Han har svårt att sitta still, fnissar lite för sig själv, som om han då och då kommer på något lustigt, men det blir aldrig den typiska Dr. Evil-karikatyren utan hela tiden en riktig närvaro som känns trovärdig och nästan lite sympatisk. Det är storartat skådespeleri.
Jag var lite förvirrad över slutet, som påminner lite grann om slutet på Star Wars: Episod III. Skyfall slutar ungefär där 60-talsfilmerna om Bond vanligtvis brukar börja. Det ger tillfredsställelse åt retro-nerven, men det fick mig också att undra vad denna ”reboot” från och med Casino Royale, egentligen var till för. Men vid det här laget är jag ganska säger på att Michael Wilson och Barbara Broccolli löser problemen till nästa gång. Varje Bondfilm tycks vara en uppvisning i problemlösning och ibland, som den här gången, lyckas bitarna falla på plats ovanligt snyggt.
Liksom alla Bondfilmer har Skyfall problemet att det är, och måste vara, en Bondfilm. Men olikt de flesta Bondfilmer lyckas den undvika detta problem ganska skickligt och bli en spännande och engagerande film som nästan går att se på egen hand. Det är den bästa filmen i serien sedan GoldenEye, eller Tid för hämnd, eller Ur dödlig synvinkel eller Älskade spion. Om detta inte säger dig något så kan jag förenkla det med att säga att ryktet stämmer – det är den bästa Bondfilmen på år och dagar.
PS. Angående Heineken-debaklet. Det figurerar en hel del smygreklam i filmen, bland annat dricker Bond en flaska Heineken i en (1) scen. Det är rätt fascinerande att det blivit ett sånt stort ståhej om detta, med tanke på att Bondfilmer alltid – redan sedan den allra första filmen – varit ackompanjerade av smygreklam. Men när det blir fråga om vad Bond faktiskt dricker verkar det som att folk blir upprörda av att det är vanlig blaskig lager. Skyfall har iögonfallande Heineken-flaskor, Caterpillar-maskiner och Asap-datorer, visst. Men smygreklamen är inte värre än i någon annan film i serien. Den har till exempel inte en scen där Bond styr sin BMW med sin Ericsson-mobil, som i Tomorrow Never Dies. I jämförelse är en flaska Heineken efter att man haft sex på en söderhavsö (såsom det gestaltas i filmen) helt okej, rentav lite mänskligt.
FREDRIK FYHR
*
7 svar på ”Skyfall”