<- Del 3.

När Let’s Make Love hade premiär, i augusti 1960, hade Marilyn Monroe knappt två år kvar att leva. Hösten detta år skulle hon ta sig igenom den ökända inspelningen av John Hustons De missanpassade, som inte bara blev hennes sista film utan filmen som enligt ryktesvägen tog död på Clark Gable också. Hon var inte den felande länken där – Huston var gravt alkoholiserad och inspelningen var tragisk för alla inblandade – men annat hade det varit när hon inte kom ihåg sina repliker inför Billy Wilder i I hetaste laget (1959). Åtminstone enligt Billy Wilder.

Marilyn Monroe är, såklart, ett kapitel för sig. Vad det nu än var så spökade något i denna människa. Det stod klart vid det här laget. Eller: Det borde förmodligen ha stått mer klart än det gjorde. Hon hade i princip gått i exil efter Wilders klassiska komedi och när hon gjorde musikalen Let’s Make Love var det för att hon fortfarande hade en film kvar enligt kontraktet på Fox. Det var inte mycket till film. Maken Arthur Miller fick skriva om manuset och Marilyn ville ha George Cukor och ingen annan som regissör, en finstämd herre (på denna sida bekant som Hollywoods stämplade queerregissör, som snodde gigen från Dorothy Arzner) som Monroe uppenbarligen kände sig säker med.

Det var, emellertid, fortfarande inte mycket till film. Den basala romkom-intrigen skiljer sig inte mycket från någon annan film kring denna tid, och Monroe har något spöklikt över sig. (Jag har skrivit mer om filmen här). Kritikerna var lika svala, förståeligt, och karusellen ansågs ha skenat iväg när Monroe hade en affär med Yves Montand, partnern i filmen, som Fox såklart använde som PR. Svensk premiär hade filmen inte förrän sju år senare, som ”Låt oss älska”. Från titeln till kontexten har filmen något tragiskt över sig.

Bilden man får av Marilyn Monroe vid denna tid är det av en person som, av en eller annan anledning, inte tillåts ha ett eget omdöme. Det kan vara en myt, liksom de diffusa utsagorna om Britney Spears idag, men tar man en titt på andra musikaler och romantiska komedier från 1960 så kan man inte säga att tiden var på hennes sida. Let’s Make Love förväntades konkurrera med andra konventionella musikaler och romantiska komedier som alltid spelade på Oidipuskomplex; kvinnan var alltid ung och/eller utmanande, mannen alltid en gubbe.

I Det började i Neapel var det Clark Gable och Sophia Loren. I Can-Can var det Shirley MacLaine som förförde Frank Sinatra via förbjuden snuskdans. I Vincente Minnellis Det ringer, det ringer var det Dean Martin som inte begrep att den gamla telefonoperatören han kallade för mamma i själva verket var snärtiga Judy Holliday. En av årets stora succéer, Storslam i Las Vegas, var en given korvgryta (och skulle så förbli i Soderberghs överskattade nyinspelning fyrtio år senare). Till och med John Wayne fick dras med franska donnan Capucine i Westernkomedin Alaska. Det värsta exemplet är förmodligen den sunkiga komedin Vem var bruden där Dean Martin övertalar Tony Curtis ”svartsjuka” fru att han faktiskt jobbar för FBI. Allt så att de kan vara ute på krogen och ligga runt med andra! Janet Leigh, som spelar frun, behandlades med större värdighet i Psycho.

Värst av alla, värre än Monroe, behandlades emellertid Brigitte Bardot i Henri-Georges Clouzots Sanningen, en film som blivit konstigt bortglömd med tanke på att den blev Oscarsnominerad för bästa utländska film. vann en Golden Globe i samma kategori och (främst) kantades av flera ”kontroverser”; liksom i fallet Let’s Make Love blev det rubriker när Bardot hade en romans med Sami Frey (som spelar hennes man i filmen); Jacques Charrier, som var gift med Bardot, fick ett nervöst sammanbrott och gick i offentligt handgemäng med Frey. Vera Clouzot, regissörens fru, fick ett nervöst sammanbrott under inspelningen; regissören själv drabbades av en hjärtattack. Bardots sekreterare sålde skvaller till pressen och Philippe Leroy-Beaulieu, som Clouzot först hade valt som den manlige huvudrollen, stämde regissören på 300 000 francs Allt kulminerade i september 1960, när Bardot (liksom karaktären hon spelar i filmen) försökte ta sitt eget liv. Detta kan jämföras med Monroe, som ju kom att begå självmord.

Minst uppståndelse fick det mest hutlösa faktumet, nämligen att Bardot blev drogad – ja, drogad – av Clouzot under inspelningen; detta eftersom han ville att dramat (där Bardot spelar en kvinna som åtalas för mord efter att ha dödat sin älskare) skulle bli så ”äkta” som möjligt.

I filmen kommer man fram till att Bardots karaktär är en ”fri ande” som inte kan hantera all kärlek som bankar under hennes arma kvinnobarm; så att ett fruntimmer blir labil och har ihjäl en och annan man, det är sånt som händer. Det som ska vara tabu och chockerande i filmen – en massa daterade frågor om kutym och sedlighet – är saker man knappt kan reagera på, medan man istället protesterar mot det man ska ta för givet; att en sexuellt utmanande kvinna är något direkt samhällsfarligt.

Eftersom så många filmer såg ut på det här sättet finner jag Elizabeth Taylor särskilt intressant i BUtterfield 8 (”Inte för pengar”), en nog så problematisk film men samtidigt en slags kompromiss. Det var en stor succé som gav Taylor sin första Oscar; samtidigt hatade hon filmen, och många kritiker ansåg att det var en kalkonröra.

Men här finns anledning att stanna upp och fundera lite grann. Med tanke på att den typiska färdigpaketerade underhållningen bestod av gubbar som våldförde sig på horor såväl som madonnor, och det ansågs helt legitimt, är det kanske inte så konstigt att den här filmen – där den promiskuösa kvinnan är protagonist, och ges den frihet hon nu tillåts få – blev en så pass bökig och uppmärksammad film.

Taylor spelar en ”fotomodell” (i princip kodord för prostituerad) som tror sig hitta kärleken i en jurist (Laurence Harvey) som visar sig vara en alkoholiserad arbetarklasskille som bara gift sig rikt. Storyn följer i princip den typ av melodramatiska såpaintrig som man kan vänta sig; det här var eran innan TV-såporna, så många filmer var stora tunga melodramer om intriger i rika dynastier- Dessa filmer (såvida de inte är regisserade av Douglas Sirk) framstår som tungfotade dinosaurier idag – en annan hit detta år, Lycksökaren med Paul Newman, är fruktansvärt trög – och BUtterfield 8 är på många sätt en sådan film. Ändå är den intressant så tillvida att den ”dåliga” kvinnan är huvudperson och protagonist; filmen spar inte på sexuella anspelningar och tillåter alla karaktärer att vara så osympatiska som de behöver vara.

Slutet av filmen kommer inte direkt som en överraskning; (spoiler alert) såklart måste huvudpersonen, i det att hon är labil och alltför frihetstörstande, tappa huvudet och köra ihjäl sig i en bilolycka (om Bardot hamnar i domstol för sina lustars skull så kan inte Taylor överleva). Detta skiljer sig från boken av John O’Hara, som skrevs på 30-talet och som tydligen var en mycket mer subtil och texturrik historia (och då var det fortfarande en skräpig bestseller vi talar om). Jag har inte läst den, men det låter rimligt att det var högre till tak på 1930-talet än på 1950-talet (det årtionde som 1960 trots allt tillhör).

Filmen måste vara moralistisk, såklart, men den visar tydligt vart gränsen för Hollywood går vid den här tiden. Den fastnar i ett konstigt tematiskt dödläge där Taylors figur både är fri och fördömd. Det är en rörig och ojämn och kanske inte speciellt underhållande film, men den visar också på ett dåsigt, åksjukt sexualpolitiskt landskap där kvinnan med agens tar sig ut på viljans spelplan och ändå rör sig, hit och dit. Det känns emellanåt som att filmen försöker besegra henne; den måste till slut lyckas, men innan ”The End” hinner vi få känslan av att Taylor ändå får in ett par bra jabbar mot den tid då de flesta kvinnor bestraffas så fort de gör annat än le som Doris Day, erans tveklöst mest populära kvinnliga skådespelare.

1960 hade hon en hit i Handen på hjärtat, där hon flyttar ut på landet, dansar ringdans med barn och sjunger ”Please Don’t Eat the Daisies” och, såklart, ”Que Sera Sera”. Ja, en gång till. Vadå, du fick redan nog av den när Hitchcock regisserade? Inte då! Hennes man är en pjäsförfattare (spelad av David Niven, för den som nu köper det) som lockas tillbaka till storstaden och, japp, dessa förföriska synderskor som lever sina farliga liv. Ska han falla för den drypande Janis Paigie, klädd i svart i någon dunkel drinkbar, eller ska han lunka hem till frugan?

Denna samling filmer talar sitt tydliga språk: Vad han än gör så kommer han undan, för vad han än gör är det ändå kvinnornas fel.

Fortsättning följer.

FREDRIK FYHR