💿 Elefantmannen (1980)

John Merrick var hans namn, den så kallade elefantmannen, men den omtyckta filmen från 1980 är inte så mycket en berättelse om honom och hans liv som det är en förhöjd fabel, en slags vuxensaga, om människans förmåga att vända sin blick och finna det i en själv som orsakar värme och medkänsla; empati för en annan.

Det är lätt att börja leta konst i filmen. Freddie Francis’ svartvita foto är både stiligt och rått, och kommer på vad som brukar kallas New Hollywoods sista år, jämte Scorseses Tjuren från Bronx, också den en vuxensaga i blixtrande elegant svartvitt.

Vi kanske också tror att filmen, eftersom den är svartvit, främst är en historisk skildring. Nog för att miljöerna är hyggligt realistiska, och nog för att historia alltid finns i filmens förförståelse, men Elefantmannen handlar om något annat än att gestalta förfluten tid. Den vill skapa en angelägen känsla här och nu. Det hör ihop med det melankoliska rastret som ligger över filmen, en märklig och vemodig lågmäldhet, och det kulminerar tidigt, i scenen där doktor Treves (Anthony Hopkins) för första gången får syn på Merrick. Kameran zoomar långsamt in på hans förstenade ansikte; han stirrar med munnen vidöppen medan en tår glider ner för hans kind. Det är en ledtråd till vad filmen egentligen handlar om, och vad mig beträffar dess starkaste ögonblick.

Vi vet inte vad doktor Treves tänker eller helt känner i det där ögonblicket, och det mesta som händer i Elefantmannen stannar i insidan av karaktärernas huvuden. Merrick är så vanskapt att Treves visar upp honom inför publik i stora seminarium. Var det därför han grät? För att Merrick var så himla ful? Eller för att han nu hittat ett akademiskt scoop? ”Jag hoppas vid gud att han är en idiot” säger han vide ett tillfälle, som om han inser att om Merrick är kapabel till samma tankar och känslor som normala människor så har han begått ett enormt etiskt övertramp. (Allt detta får såklart övervägas mot 1800-talets trösklar och nivåer).

Men Merrick är ingen idiot. Han visar sig kunna tala och tänka som vem som helst. Vad Treves tänker när han nu väl inser det? Återigen, filmen är stum. Vi vet inte heller hur det kommer sig att Merrick blev så pass bildad som han – enligt filmen – var; han kan tydligen recitera stycken ur ”Romeo och Julia” utantill.

Att den verkliga berättelsen om Merrick säkert var mycket mindre idealisk tror jag säkert, men det hör inte hit. Poängen är inte Merrick utan alla andra karaktärer. Elefantmannen handlar, liksom Tod Brownings Freaks (1932), om människans relation till det fula och till synes äckliga. Liksom i Brownings film utmanas vi implicit här. Vad har vi för förutfattade meningar om en groteskt ful person? Rent intellektuellt kan vi förstå att Merrick var lika begåvad som vem som helst, men nerven att andrefiera honom sitter i.

Vi ser sedan det tveeggade svärdet som är uppmärksamhet. Från att vara cirkusfreak blir Merrick snabbt ett nyhetsstoff och i en scen undrar Treves om hans gärning egentligen varit värd något. En uppmärksam åskådare ställer samma fråga från början. Merrick blir känd; societetsmänniskor vill träffa honom för te och kaka (där gästerna darrar på händerna när de sörplar). Bara en altruistisk skådespelare (Anne Bancroft) är änglalikt glad när hon träffar Merrick, liksom mer vän och harmonisk än hon någon skulle vara mot någon annan. Hur ska vi förstå de här sakerna?

Filmen ger oss inte mycket att gå på, men en given sanning är att människan är kapabel till goda och grymma gärningar, ofta med tanken att den grymma handlingen är av godo och vice versa. Innan Treves tar hand om Merrick är han pryglad och förnedrad av cirkusgubben som skor sig på honom, och senare i filmen hittar andra skrupelfria svin sina sätt att utnyttja situationen, ta sig in i Merricks liv och fortsätta förnedra honom. Ska vi förstå filmen som så enkelspårig att gott är gott och ont är ont?

Enstaka kritiker, till exempel Roger Ebert, tyckte faktiskt att filmen var för enspårig och sentimental. Jag kanske hade tyckt samma sak om jag sett filmen 1980. Det vore ett enkelt missförstånd eftersom tonerna som David Lynch signalerar är så mörka och suggestiva att de är lätta att missa. (Liksom det är lätt att missa att Lynch faktiskt gjorde den här filmen, mer eller mindre som ett karriärsteg efter den mödosamma debuten med Eraserhead).

Den som vill damma av det gamla p-ordet (#problematisk) kan anklaga Lynch för att bära på en destruktivt naiv syn på gott och ont; ett slags magiskt tänkande där människan är något slags heligt djur som pendlar mellan djävul och ängel beroende på vad för andar som besitter vilken kropp. I Lynchs filmer finns inga strukturella orättvisor eller någon komplicerad psykologi – allt handlar om hemliga dimensioner ute i skogarna, och våld (särskilt mäns våld mot kvinnor) paketeras om till Hela Världens Hemska Ondska och förklaras, liksom den görs hos Stephen King, av övernaturliga väsen, något som drabbar människan och som inte hör till hennes mest elementära natur.

Den mest uppenbara lynchianska ledtråden i Elefantmannen är såklart inledningen, en expressionistisk drömsekvens (?) där Merricks gravida mamma attackeras av vilda elefanter, och den nästan helt absurda slutklämmen där vi far genom rymden och hör en vän stämma förklara att ”ingenting dör”. Det är utan minsta överdrift som att se på ”Twin Peaks” tio år i förväg; på samma sätt kan ”Twin Peaks” hjälpa en att placera Elefantmannen i en lite mer korrekt synvinkel; som en skenbart sentimental eller direkt kitschig melodram, men hela tiden inramad (även när den inte visar det) av något slags kosmiskt perspektiv, de transcendentala karmar som ramar in själva konstverket i all sin naivism.

Man kan heller inte förneka att Lynch gör det han gör, och att det hela sker genom outgrundlig, påträngande och oemotståndlig begåvning. Hans bästa effekter går inte att sätta fingret på, eftersom de rör sig i obegripliga skåror mellan bild och ljud. Jag blir inte klok på dissonanserna i Elefantmannen, till exempel. Sättet den är så mystiskt tyst. Ibland känns det som att skådespelarna befinner sig på en teaterscen, men något stämmer inte riktigt med den här scenen; ekot är för högt, eller för litet, som om de i själva verket är instängda i en dockteater. Eller, såklart, någon mycket påträngande mardröm, på jakt efter något objekt man aldrig riktigt minns betydelsen av när man vaknat.

På samma sätt som man inte kan förneka Lynchs talanger kan man heller inte undvika Merrick, i John Hurts lidelsefulla gestalt. Det är omöjligt att inte drabbas av honom när han försöker göra sitt bästa mot omvärlden. Det är omöjligt att inte lida med honom när man ser våldet han utsätts för. Det hör till att må dåligt av att se våld, särskilt våld som utförs av starka mot svaga, av de med makt mot de oskyldiga. Det är lika omöjligt att inte ta till sig det goda bemötandet han får, människans förmåga att se det vackra i det fula, punkten där våra känslor möter vårt förnuft.

Jag menar, allt det där är ju sant. Man kan vara cynisk mot filmen, säga godhet schmodhet, idka på realism och att man ska sköta sig själv, skita i andra och hålla sig till sin privatkåta vilja till makt. I andra änden kan man anklaga filmen för att vara för orealistisk i sin moralism; kan det inte vara så att utilitarism är en dygd för de som har råd, medan de fattiga måste göra vad de kan för att få mat på bordet? Och vad för tröst har vi egentligen av en kosmisk mamma som väser mumbo jumbo bakom en skärmsläckare från Windows 95?

Dessa röster kan kasta sina pilar på en film som Elefantmannen men den står kvar, upprätt, skinande och hel. Lynch visar som han alltid gör hur en sann vision, en verkligt sann vision inte bara i tanke utan i utförande, bildar ett konstverk som står robust och obrutet. Filmen kan helt enkelt inte klandras för vad den inte är.

Elefantmannen är en saga, men som alla goda sagor bär den på en sensmoral som är viktig att lära sig om och om igen: Att vi kan lindra de som lider, vi kan välja att ge hjälp och kärlek till vår omgivning. Vi kan också välja tystnad och ignorans, välja att sko oss; vi kan välja våldets väg, låta själen bli korrupt, svika vårt samvete och försöka intala oss att det är det enda vettiga… men vad är vi för människor då?

FREDRIK FYHR

---

The Elephant Man. 1980 USA/STORBRITANNIEN 124 min. sv/35mm/2.35:1. R: David Lynch. S: Anthony Hopkins, John Hurt, Anne Bancroft, John Gielgud, Wendy Hiller, Freddie Jones.