💿 The Fast and the Furious (2001)

Är det läge att bli nostalgisk för det tidiga 2000-talet?

Ouffff…. jag vet inte om jag är redo för det. Jag vet inte riktigt hur jag ska arbeta med en sådan nostalgi. Saknar jag grälla 70-talströjor i ljusa pasteller? Nintendo GameCube? MiniDisc?

När The Fast and the Furious kom var jag femton och jag skrattade åt tanken på att se den. Jag var långt mer vuxen än jag är idag. God smak skulle råda och med harr-harr-harrr-skratt skulle folkligt trams avfärdas.

Ändå såg jag filmen, om än några år senare. Jag var runt nitton och hade inte riktigt växt ner mig ordentligt men rätt skulle vara rätt. Jag provocerades av vad jag kallade för ”ytlighet” och en ”hip hop-usel kvinnosyn”, men tyckte melodramatiken var medryckande till någon mån och slutet kallade jag ”rena rama grekiska tragedin”.

Eh. Hehe. Okej.

När jag såg om filmen nu, en härligt stilla och sval junikväll år 2019, tyckte jag om den… kanske inte mer än då, men mycket mer okomplicerat.

Storyn kan jag inte säga så mycket om, för den är för tunn för att bli långrandig om och dessutom – tro’t eller ej – lite spoilerkänslig. Två alfahannar har huvudrollen (Paul Walker och Vin Diesel), och ingen av dem litar helt på den andra, men de måste fortsätta gänga. That’s about it.

Det körs en hel del bilar i filmen, det kan ju också vara värt att nämna. Alla har Batman-komplex och har installerat konstiga mojänger som de styr via knappar i ratten. Paul Walker kan köra så fort att vägen förvandlas till en konstig CGI-rymd, och när som helst tror vi att han ska försvinna med eldspår som i Tillbaka till framtiden.

Så, med all kärlek och respekt i världen, filmen är jättetöntig. Inte minst för att den menar allt den säger, och tycker att den är heeeelcoooool liksom. Manuset verkar vara skrivet av en tolvåring som chansar på hur vuxna människor beter sig. Vin Diesel insisterar på att bara dricka Corona, som om det vore en ”tuffingöl”. Han har en tendens att säga saker med inbyggd konstpaus, och ett malligt flin, och vad han än säger så säger alla omkring honom ”oooooh!”

Det pågår också en jäkla massa pekande och vevande med armar filmen igenom. Ingen kan säga något utan att samtidigt fara iväg med armen som en meteorolog. Vin Diesel och Paul Walker beter sig som om delen av hjärnan som kontrollerar tal hänger ihop med den del som styr armrörelserna.

Så, men, alltså. Till min förvåning tycker jag ändå att den här filmen är ganska gullig – särskilt i jämförelse med högen uppföljare som blev mer och mer McTestosteron och (till skillnad från hur de såldes) inte alls speciellt ”kul”. Jag gillar det anspråkslösa mysteriet som ligger till grunden för allt i den här filmen – vem är det som rånar en massa lastbilar fulla med DVD-spelare?

Oooh! DVD-spelare!

Naturligtvis kräver detta grova brott gigantiska polisresurser – fråga vem som helst i mellanstadiet. Vin Diesels gäng är onekligen misstänkta, för i en scen så hyr de film och poppar popcorn tillsammans. Fredagsmys liksom. Men vart kommer DVD-spelaren ifrån vaaa?

Fredagsmys känns nu kanske inte som något som professionella rånare skulle syssla med, men jag förstår att en tolvåring inte ifrågasätter det.

Så, med det sagt, denna film rekommenderas helt klart från femton år. Och nedåt.

FREDRIK FYHR

---

Fotnot. Under resten av sommaren kommer ”sommarfilmer” att recenseras. Passar bäst så.