Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Född den fjĂ€rde juli (1989)

Född den fjĂ€rde juli Ă€r Oliver Stones Spielberg-film – hans romantiskt svepande, ja tamejtusan hans feel-good.

PÄ sÀtt och vis, förstÄs.

Stone var alltid en populist, och han var det pĂ„ mer gott Ă€n ont, men betydelsen var mest politisk, intellektuell, den sĂ€rskilda hetta som kan brinna mellan bokryggarna pĂ„ ett hundra Ă„r gammalt familjebibliotek. Född den fjĂ€rde juli Ă€r hans people’s film och det var ocksĂ„ till folket den nĂ„dde – visst, han hade inte gjort JFK (1991) Ă€n, den verkliga jordbĂ€vningen, men det hĂ€r kan ses som ett förskalv.

Född den fjĂ€rde juli Ă€r mest av allt en konsekvent uppföljare till Oscarsvinnaren Plutonen (1986). Den halvt sjĂ€lvbiografiska filmen handlade om Vietnamkriget, sett ur dess inferno, som Stone sjĂ€lv sett det, som frivillig soldat, en rich kid med för mycket myt i huvudet och för lite erfarenhet. Den tematiska uppföljaren handlar om att komma hem. Hem frĂ„n kriget, men ocksĂ„ i en bredare mening. Alla som flyttat till en annan stad kan kĂ€nslan av att komma tillbaka och plötsligt inse, för första gĂ„ngen, var man faktiskt kommer ifrĂ„n. Man har alltid kunnat sin gata, sitt kvarter, men det Ă€r inte förrĂ€n nu man förstĂ„r vart mammas gata ligger. Vem som Ă€r mammas mamma, sĂ„ att sĂ€ga. Det dĂ€r som ryssarna kallar Moder Ryssland. Det dĂ€r som jĂ€nkarna kallar The Man. Det man i Sverige kallar
 mĂ„ndag?

För Ron Kovic (Tom Cruise) Ă€r denna insikt vĂ„ldsam och smĂ€rtsam och blodig – hans blick Ă€r ny i nĂ€stan bokstavlig mening, som om han fĂ„tt ögonen utpetade som Oidipus, vingarna brĂ€nda som Ikarus (jĂ€mförelser som alldeles sĂ€kert skulle fĂ„ Oliver Stone att mullrigt spinna som en jĂ€ttestor katt). Han har Ă€lskat sitt USA för att han har Ă€lskat sitt USA. Han har Ă€lskat sin gata, liksom. Det Ă€r hans gata. Han har Ă€lskat kĂ€rleken, den patriotiska placentan; förutsĂ€ttningen för alla andra amerikanska myter Ă€r ju först och frĂ€mst den att du mĂ„ste Ă€lska landet oavsett vad: ”Love it or leave it, pal!”

Kovic börjar som en hĂ€ngiven patriot. Han gör tvĂ„ turer i Vietnam. Ser saker dĂ€r, saker som inte skulle lĂ€mna honom ifred ens om han inte blir skjuten i foten. Vilket han blir. Förlamad. Rullstol resten av livet. Helvetiskt militĂ€rsjukhus. Kommer hem. Vietnam Ă€r Vietnam, Nixon Ă€r Tricky Dicky, revolter och döda Oz-trollkarlar brinner pĂ„ gator och torg. Man kan sĂ€ga att Kovic Ă€ndrar instĂ€llning. Stone skulle förmodligen hellre se det som att han blir upplyst, som Hesses Siddharta, och att han inser att den sanna patriotismen inte handlar om att love it or leave it. Man kan ocksĂ„ change it. Eller försöka. Dessa saker – upplysning, aktivism, konflikten mellan myt och historia – Ă€r kanske de mest centrala i Stones katalog.

SĂ„ filmen börjar i ett soldrĂ€nkt idylliskt 50-tal och slutar i ett brinnande inferno av 70-tal, sĂ„som Kovic börjar som pojke som leker krig i skogen, slutar som rullstolsburen antikrigsaktivist. Det Ă€r lĂ€tt att glömma hur oerhört cinematiskt det hela Ă€r – mer Ă€n nĂ„gon annan Stone-film Ă€r denna svepande visuell och emotionalistisk i Griffiths gamla pumpande traditioner, komplett med musiken av John Williams. Stone skildrar pojkarnas lek pĂ„ samma sĂ€tt som han skildrade kriget i Vietnam. Han skildrar Ă€ven Kovics rullstolsburna kamp som ett krigsinferno. Varje bild slĂ„r, Ă€ven om den ocksĂ„ har en inneboende skönhet; den dĂ€r klassiska storbildsskönheten, som gör att vi vet att vi ser pĂ„ nĂ„got frĂ„n Hollywood.

PĂ„ sĂ„ sĂ€tt Ă€r detta kanske Oliver Stones frĂ€ckaste film. Den ser ut, och Ă€r gjord som, en tvĂ€ttĂ€kta storfilm i klassiskt stuk. BerĂ€ttelsen Ă€r heroisk, pĂ„kostad, tilltalar kĂ€nslorna, vĂ€nder sig till vanligt folk – filmen har gott om karaktĂ€rer och skĂ„despelare, mĂ„nga kĂ€nner vi igen, och fastĂ€n Stones budgetar alltid var relativt strama sĂ„ ser allting vĂ€ldigt pĂ„kostat och övertygande ut.

Skillnaden Ă€r förstĂ„s att Stone vĂ€nder upp och ner pĂ„ den assimilerade patriotism som kom frĂ„n John Ford och Howard Hawks, Capra och de andra. Om det nĂ„gonsin fanns goda krig sĂ„ utkĂ€mpades de pĂ„ dessa mĂ€ns tid. Den kranka verkligheten hann ikapp i och med Vietnam, som Stone ser det, och det krĂ€vs aktiv ignorans för att ignorera det. Kovic hade hjĂ€rtat nĂ€ra rötterna, men han var inte dum. Kommunisterna var vĂ€nsterspöken, vĂ€derkvarnar han slogs mot – han förlorade sina ben, och flera generationer urholkades pĂ„ liv, pĂ„ grund av ett krig som i sanning var totalt meningslöst. I den amerikanska kontexten Ă€r detta det slutgiltiga tonĂ„rsupproret – att vĂ€nda sig mot Big Popa, landet sjĂ€lv, och sĂ€ga: Du har gjort saker fel, jag mĂ„ste finna min egen vĂ€g.

Ur en svensk kontext Ă€r det möjligt att filmen har en viss kĂ€nsla av det jag kort och gott brukar kalla ”baseball” (dvs en pĂ„tvingad och irrelevant export, ”sĂ„nt dĂ€r amerikanskt”, vem vet vad) men filmen drivs ocksĂ„ framĂ„t av stora, breda mĂ€nskliga strĂ„k. Den som aldrig flyttat frĂ„n sin hemstad kommer troligen aldrig att förstĂ„. Det tror jag att jag kan sĂ€ga utan att raljera.

Jag tror ocksÄ det Àr samma mÀnniskor som levt till vuxen Älder utan att drabbas av en peripeti, en sÄdan dÀr avgörande stund dÄ allt plötsligt förÀndras och resten av ens liv börjar handla om nÄgot helt annat. De bÀsta patrioterna, eller nationalisterna, Àr de som lever för sin bakgÄrd. De noterar förstÄs att saker och ting inte Àr som det brukar, att det inte finns jobb dÀr det förut funnits, att nyheter blir svÄrare att hÀnga med i och att folk omkring en stör ens vardagsvyer genom att se annorlunda ut.

Men de Àr inte nyfikna pÄ vad som finns pÄ andra sidan gatan. De Àr i verkligheten helt oengagerade av sitt land. De vet inte vad ett land Àr, de vet bara vad deras vÀrld Àr och de tror det Àr samma sak. FÄngade i sÄdana myter mÄste de spÀnna nÀven om trÀdgÄrdstomten i frustration, och tillÄta fienden att vÀxa fram som ogrÀs inuti huvudet. DÀr och ingen annanstans, om man inte vill göra slag i saken, gÄ med i det militÀra och ta strid mot alla dessa ondingar som springer runt i vÀrlden och ondar sig.

Men Àven dÄ mÄste man komma hem en vacker dag. Om man inte skoningslöst slaktas pÄ det dÀr fÀltet man sÄ Àdelt drömt om. Kanske man rullas fram, med trasiga ben eller ett trasigt huvud. Den enda trösten dÄ Àr att man kanske förstÄr. Inte vart man varit, eller varit med om, utan tvÀrtom vart man ÄtervÀnder. Platsen man kommer frÄn, denna plats man en gÄng lÀmnade i dess eget namn. Men inte platsen som man minns den, utan platsen som den faktiskt var. Inte nationen man tjatar om, detta stÀndiga alibi, utan landet som det ligger, sanningen om dig och det du kallat för ditt.

FREDRIK FYHR

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *