Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

đŸ“Œ Romarrikets fall (1964)

mini35star

Eller Ă€nnu bĂ€ttre: Gulderans fall. Hollywood som det sett ut sedan 1920-talet, filmens kungarike och en nĂ€rapĂ„ mytologisk plats pĂ„ jorden, föll pĂ„ 1960-talet och det gjorde det precis hĂ€romkring. Romarrikets fall blev en sĂ„ stor flopp att mastodontproducenten Samuel Bronston gick i konkurs – det var kronjuvelen av alla de stora pĂ„kostade epos som man försökte konkurrera ut TV med; enorma mammutar som det visade sig att ingen orkade gĂ„ och se. Receptet var dyrt och grandiost men hade likvĂ€l blivit passĂ© och oaptitligt som grisfötter. Man insĂ„g inte att vĂ€rlden höll pĂ„ att förĂ€ndras. Man gick under.

Det finns heller ingen större ironi Ă€n att Romarrikets fall kanske Ă€r den bĂ€sta filmen som eran hade att bjuda pĂ„. Det Ă€r en otypiskt seriös film, som till skillnad frĂ„n vad titeln föreslĂ„r inte skildrar nĂ„gon katastrofal big bang – tvĂ€rtom var romarrikets fall en sĂ„ lĂ„ngvarig, omfattande process att ingen film kan göra det rĂ€ttvisa. Detta förklarar en berĂ€ttarröst pedagogiskt för oss i början. Det vi istĂ€llet ser under filmens tre timmar Ă€r början till slutet, lĂ„t sĂ€ga, nĂ€r den ”goda” linjen Caesars dog ut och korruptionen tog över, tronen sĂ„ldes och ledarna tappade kontrollen över alltings vĂ€l.

Alec Guinness spelar Marcus Aurelius, symbolen för Romarrikets sista guldĂ„lder. Filmen Ă€r mer eller mindre uppdelad i tvĂ„ delar – först fĂ„r vi se Aurelius sista dagar, dĂ€refter följer dagarna av hans arvinge, odĂ„gan Commodus (en vagt psykotisk Christopher Plummer), vars svaga sinne och lĂ€ttjefulla manĂ©r helt misslyckas med att hĂ„lla koll pĂ„ de östra och norra grĂ€nserna, dĂ€r armeniske kungen Omar Sharif (vem annars?) stĂ„r och bubblar med en revolt pĂ„ lut.

Som om man anat att det hĂ€r Ă€r lite Ă„t det akademiska hĂ„llet slĂ€ngde man in jĂ€rnkĂ€ken Stephen Boyd som hjĂ€ltemodiga generalen Livius – mannen som Marcus Aurelius egentligen vill se som arvinge (en storybit som gĂ„r igen lĂ„ngt senare i Ridley Scotts Gladiator, som alltsĂ„ plockade det den inte tog frĂ„n Ben-Hur och Spartacus hĂ€rifrĂ„n). Han Ă€r rĂ€tt stubbig, och saker blir inte helt perfekta för att hans kĂ€rleksobjekt Lucilla spelas av en nĂ„got malplacerad Sophia Loren, som divar sig igenom sina scener utan att helt göra nĂ„got med sin viljelösa damsell.

Men det spelar mindre roll. Det Ă€r filmens metodiska tempo, noggranna manus och tematiska fokus pĂ„ ledarskap och legitimitet som gör filmen lika fĂ€ngslande som fascinerande. Detta Ă€r en film dĂ€r filosofiska brandtal om humanism, heder och Ă€ra, och mĂ€nskliga dilemman och bryderier om plikt och samvete, Ă€r minst lika spĂ€nnande saker som bataljer och strider. Vi fĂ„r förvisso ett par sĂ„dana ocksĂ„ – rĂ€tt som det Ă€r sĂ„ Ă€r Omar Sharif i gasen Ă€ndĂ„, med en hĂ€r av perser och armenier redo att storma riket. Samtidigt matchas det i intensitet av James Mason, som spelar filosofiskt orienterade Timonides, som inte kan svara pĂ„ en enkel frĂ„ga utan att först förklara vilka tre saker som finns att ha i Ă„tanke. (Jag gillar honom!)

Ska du bara se en sĂ„dan hĂ€r gammal tre timmar lĂ„ng mastodontfilm sĂ„… Ă€r det möjligt att du fĂ„r ta och se nĂ„gon av de tidigare nĂ€mnda. Romarrikets fall Ă€r inte representativ för den hĂ€r typen av film – den Ă€r ju alldeles för begĂ„vad för att vara det.


The Fall of the Roman Empire. 1964 USA 188 min. fÀrg/65mm/2.20:1. R: Anthony Mann. S: Stephen Boyd, Christopher Plummer, Sophia Loren, Alec Guinness, James Mason, Anthony Quayle, John Ireland, Omar Sharif, Mel Ferrer, Eric Porter, Finlay Currie, Andrew Keir, Douglas Wilmer, George Murcell, Norman Wooland, Michael Gwynn, Virgilio Teixeira, Peter Damon, Rafael Calvo, Lena von Martens, Robert Rietty (okrediterad berÀttarröst).

Filmad i Ultra Panavision, negativratio 2.76:1. Speltiden brukar ligga pĂ„ 176 minuter, vilket var speltiden pĂ„ den svenska premiĂ€ren (188 min. innefattar ouvertyr, paus och slutmusik). Det Ă€r ocksĂ„ mig veterligen den enda versionen som finns pĂ„ svensk Blu-Ray (som jag sĂ„g filmen pĂ„). Olika trimningar av filmen existerar ocksĂ„ – det sĂ€gs att den enda helt fullstĂ€ndiga versionen av filmen bara finns pĂ„ Super-8.

försökigen

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *