Man har nog blivit lite gammal Ă€ndĂ„, nĂ€r man börjar tĂ€nka att ”pappahumor… Ă€r det inte bara samma sak som humor?”
SjĂ€lv har jag aldrig varit mycket för upplyst, smart humor. Vad gĂ€ller skrattkittlingar har jag aldrig kommit lĂ€ngre Ă€n femĂ„ringens stadium – jag skrattar Ă„t roliga röster och fĂ„niga ljud – med undantag för ordvitsar, dĂ€r jag alltsĂ„ finner mig sjĂ€lv totalt tillfredsstĂ€lld med en kinaman vid namn Wang som erkĂ€nner att ”I was wong”. Till och med nĂ€r han kommer utklĂ€dd av Peter Sellers i vad som borde vara en helt oacceptabel uppvisning i rasism, med eller utan Charlie Chan i berĂ€kningen.
Ja, det Ă€r det förstĂ„s ocksĂ„, men filmen jag pratar om – Murder by Death, med manus av nyligen bortgĂ„ngne Neil Simon (och den hĂ€rliga svenska titeln ”SlĂ€pp deckarna loss, det Ă€r mord”) – Ă€r förmodligen för fĂ„nig för att ha invĂ€ndningar mot. Och har jag inget annat att sĂ€ga till mitt försvar sĂ„ fĂ„r jag helt enkelt dra till med det gamla ”jag skrattade”-argumentet. Dessutom skojas det ocksĂ„ med fransmĂ€n – en ung (eller Ă„tminstone yngre) James Cromwell spelar vĂ€rldens franskaste fransman (om han inte Ă€r belgare förstĂ„s) som kĂ€nner pĂ„ sig att nĂ„got Ă€r fel; ”Aj fil ut in mĂ€ buns!”
”You brought buns?” frĂ„gar vĂ„rt Poirot-substitut Perrier. ”Why didn’t you share them with me?!”
Perrier (James Coco) Ă€r en av ”vĂ€rldens bĂ€sta detektiver” – de samlas alla i ett ruggigt gammalt hus, lockade av en mystisk avsĂ€ndare som lovar ”middag och ett mord”. Huset sköts av en blind butler (Alec Guinness) och en dövstum kock (Nancy Walker). SĂ„, eh, ja, hĂ€r har vi en film som inte gynnas av syntolkning antar jag.
Ett par splendid-looking David Niven och Maggie Smith spelar ett deckarpar vid namn ”Dick and Dora”. Peter Falk Ă€r pĂ„ plats med sin trenchcoat. Elsa Lanchester rullas in i en rullstol, utan fler repliker Ă€n en gammal brud som hon behöver. Vi har redan listat ut att Truman Capote Ă€r pĂ„ plats. FrĂ„gan Ă€r vad han har att sĂ€ga om kioskdeckare.
Alla de hÀr sakerna Àr roliga för de som kan referenserna, vilket jag inser inte Àr en sjÀlvklarhet. SjÀlv hade jag nog inte hÀngt med i mer Àn hÀlften av dem, hade det inte varit för att det rÄkar vara sÄ att jag Àgnat tusentals timmar av mitt liv pÄ att se pÄ vÀldigt gamla filmer. Men 1976, nÀr denna film kom, var de tydligen fÀrska i folks minne. Och Àrligt talat Àr denna lyxbagatell en i det nÀrmaste helt oklanderlig film, utefter vad den försöker göra. Den lyckas pricka av varenda mysteriekliché som finns att pricka av, frÄn Agatha Christie och Conan Doyle till TV-deckare och den gamla Old Dark House-traditionen. Hela filmen kÀnns som en gammal bokhylla, om Àn stÀlld upp och ner.
Det enda som gör filmen mindre slagkraftig – förutom, dĂ„, de inslag som Ă„ldrats politiskt – Ă€r att den Ă€r sĂ„ exceptionellt fĂ„nig. Det finns knappt en replik som inte Ă€r en ordvits, och Ă€ven om minsta lilla detalj Ă€r pĂ„ plats (ringklockan Ă€r ett skrik, och inte vilket skrik som helst utan Fay Wrays frĂ„n King Kong) kĂ€nns det som overkill att Ă€gna filmen för mĂ„nga tankar.
Men ÀndÄ. Det Àr charmigt att se, trots de saker som inte skulle kunna göras idag (och som jag inte önskar att vi gjorde), att man en gÄng i tiden kunde lÀgga ner sÄ mycket tid och möda pÄ nÄgot sÄ fÄnigt, och förlita sig pÄ att publiken skulle hÀnga med pÄ noterna.
Murder by Death. 1976 USA 94 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Robert Moore. S: Eileen Brennan, Truman Capote, James Coco, Peter Falk, Alec Guinness, Elsa Lanchester, David Niven, Peter Sellers, Maggie Smith, Nancy Walker, Estelle Winwood, James Cromwell, Richard Narita. Manus av Neil Simon. Filmad i negativ 1.33:1.
