SÄ det visar sig att problematiskt inte alltid behöver vara problematiskt.
Den som tĂ€nker sig en stumfilm frĂ„n 1920-talet dĂ€r en vit man slentrianmĂ€ssigt spelar en asiatisk farbror tĂ€nker nog automatiskt Ă€ven pĂ„ det dĂ€r p-ordet. Vi vet att rasistiska stereotyper florerade pĂ„ film som det mest naturliga i vĂ€rlden… bara för trettio Ă„r sedan. Mickey Rooneys ökĂ€nda asiat i Frukost pĂ„ Tiffanys, ja det var sextio Ă„r sedan.
Hur skulle Lon Chaney kunna spela en karaktĂ€r vid namn Yen Sin, ”hedningen”, en ”kinaman” som vĂ€grar konvertera till kristendomen, i en film frĂ„n 1922, utan att det skulle bli en mardröm?
Men filmen hette Shadows – eller Sargade hjĂ€rtan i Sverige – och Ă€r faktiskt en fascinerande, positiv överraskning. Antika stereotyper verkar vara ett stort ”om man bortser frĂ„n” att komma med, men jag ska försöka.
Filmens huvudperson Àr egentligen en prÀst spelad av Harrison Ford.
”Va?!” tĂ€nker du nu, för du kan ju inte gĂ€rna veta att det fanns en stumfilmsstjĂ€rna som hette Harrison Ford – han var faktiskt inte sĂ„ himla olik den Ford vi kĂ€nner till idag. Liksom Ford den ”yngre” (jo han Ă€r nĂ€stan 80 bast, men trots allt inte död) var Ford den Ă€ldre en nĂ„got trulig figur som tog skĂ„despeleriet pĂ„ allvar och vĂ€rnade mycket om sitt privatliv. Han slutade göra film nĂ€r ljuderan kom sĂ„, liksom den ”yngre” Ford, var han inte mycket för att prata.
Ford spelar hursomhelst en ung prĂ€st som börjar arbeta i en kuststad dĂ€r hans ungdomliga, humanistiska stil blir lite mycket för den inskrĂ€nkta befolkningen. Som om inte det var nog blir han kĂ€r i en stackars Ă€nka med det symboliska namnet Sympathy (Marguerite De La Motte). Hon var en gĂ„ng i tiden gift med ett alkoholiserat och förnedrande rötĂ€gg – den typ av man som i vĂ„ra tider fĂ„r en att reagera med en annan pregnans Ă€n jag tĂ€nker mig hade gĂ€llt bara för fem eller tio Ă„r sedan – men han har nu dött till havs och det Ă€r fritt fram för den unge, snĂ€lle prĂ€sten att finna sitt hjĂ€rtas lycka med Sympathy.
Om det nu inte Àr sÄ att den ruttne mannen fortfarande lever! Lagom till att de Àr gifta och har barn fÄr prÀsten brev frÄn andra sidan, och det verkar som att Sympathys döda-men-inte-helt-döda man (eller kanske spöket av honom?) Àr ute efter att pressa honom pÄ pengar.
LÄngsökta melodramer hör stumfilmstiden till, men jag mÄste sÀga att intrigen i Sargade hjÀrtan har en helt annan typ av undertryckt melankoli. PrÀsten plÄgas av dÄligt samvete, för han vill inte att nÄgon ska fÄ reda pÄ att den gamla mannen fortfarande lever, och den moraliska kris han hamnar i Àr kategoriskt sett likadan som den i Bergmans NattvardsgÀsterna (1963) eller Schraders First Reformed (2018). Denna prÀst drivs till och med till hallucinationer efterhand, och det karga lilla samhÀlle han har omkring sig vittnar inte om nÄgon nÄd eller förstÄelse.
Medan allt detta pĂ„gĂ„r hĂ€nger Lon Chaneys ”kinaman” lĂ€ngs den lilla kusten. Han har blĂ„st iland efter ett skeppsbrott och bor numera i en husbĂ„t. Yen Sin, som hans rollfigur heter, fĂ„r utstĂ„ spott och spe frĂ„n alla och envar. PrĂ€sten Ă€r den enda som egentligen ser nĂ„got vĂ€rde i honom – ”vad skulle Jesus ha sagt!” skĂ€ller han ont pĂ„ byns invĂ„nare.
Ironiskt nog har inte Yen Sin nĂ„gra planer pĂ„ att konvertera till kristendomen, vilket blir prĂ€stens skĂ€mtsamma mission genom filmens gĂ„ng. Yen Sin Ă€r helt klart en ”magisk” stereotyp, konstant klok och vis och glad trots att folk kastar sten pĂ„ honom. Men i sin daoistiska stillhet nĂ„r han naturligtvis fram till mĂ€nniskornas hjĂ€rtan. Efterhand lĂ€r sig alla gilla honom och han lĂ€r dem kloka livsvisdomar som i vĂ„r tid framstĂ„r som inget annat Ă€n basalt sunt förnuft och enkel logik. Ironiskt nog lyckas Yen Sing ofta sĂ€tta fingret pĂ„ den organiserade religionens hyckleri och det ologiska i kristendomens moralism.
Jag vet inte om det var lika subversivt 1922 som det framstĂ„r idag, men jag misstĂ€nker det. Sargade hjĂ€rtan var nĂ€mligen en indieproduktion, gjord utanför de stora filmbolagen, och en av de tidigaste exemplen pĂ„ en indiefilm som kritikerna hyllade som just det; branschtidningen Exhibitors Trade Review kallade till exempel filmen för en triumf och ”ett bevis pĂ„ independentgrenens vĂ€xande betydelse för industrin”, medan glammiga Variety typiskt nog klagade pĂ„ att filmen var deppig och utan nĂ„gra muntra scener. Jag gissar att filmen var sin tids ”kritikerfavorit” medan biljettintĂ€kterna kanske var mer blygsamma – ungefĂ€r som det ser ut idag, och som det alltid sett ut, med andra ord.
Med det sagt finns nÄgot vÀldigt igenkÀnnbart över filmen. Den gÄr att skilja tydligt frÄn frÄn erans mainstreamfilmer, som gjordes med stora stjÀrnor pÄ hög budget. Sargade hjÀrtan en helt annan visuell elegans. Det ofta mörka och suggestiva fotot fÄngar kuststadens mörker och isande, blöta kyla sÄ att man vill svepa en filt omkring sig. Regissören Tom Forman har vett att tona ner skÄdespeleriet sÄ att vi mÄste tolka dem psykologiskt. Intrigens krux pÄminner om erans typiska melodramer, men storyn Àr formulerad pÄ ett mycket mer originellt sÀtt, och Forman hÄller rytmen i schack; scenerna har en genomarbetad kvalité, och det ena momentet övergÄr till det andra med en följsam, nÀstan vÄgskvalpande rytm. De stora ögonblicken varvas med de subtila, medan fotot ger det hela en poetisk, melankolisk flÀrd.
Det Àr helt enkelt skickligt filmskapande, oavsett vilken era man jÀmför med. Inte heller ska man ta göra misstaget att ta Lon Chaney för givet. Nog för att Yen Sin Àr en nedvÀrderande stereotyp i sig, men han finns inte för att förnedras och han anvÀnds inte som slagtrÀ för billiga skÀmt. Det sÀger nÄgot om Chaney att han sÄg vÀrdet i rollfiguren och ville göra den rÀttvisa (att sedan tidens koder inte sÄg bÀttre ut Àr inte hans fel).
Inte heller Chaney var en skÄdespelare som bara sysslade med att klÀ ut sig. Han Àr ihÄgkommen som fantomen pÄ operan och Quasimodo, men fÀrre minns filmer som Sargade hjÀrtan. Den hör ihop med den tragiska clownen han spelade i Sjöströms Han som fÄr örfilarna tvÄ Är senare, och kejsarn av Portugallien Äret efter det.
Det vi ser hĂ€r Ă€r ett infernaliskt typ av skĂ„despeleri i symbios med en filmkonst som precis fattat eld – och det Ă€r i fina filmer som Sargade hjĂ€rtan som vi kan pĂ„minnas om filmkonstens rĂ„vara, dess rena potential; filmen nĂ€r den flög friare, filmen som den sĂ„g ut innan den strömlinjeformades och dess drömkĂ€nslor paketerades som produkter med igenkĂ€nnbara varumĂ€rken.
FREDRIK FYHR
2 svar pĂ„ âđż Sargade hjĂ€rtan (1922)â