Den här filmen börjar med ett citat från Rocky Balboa – ”I could have been someone”.
The Bleeder visar sig också vara en film om Chuck Wepner, boxaren som (på ett eller annat sätt) var ”inspirationen bakom Rocky”.
Aha…! Men… nej, det är något som inte stämmer här. Människor brukar ju citera Rocky hit och dit, The Italian Stallion är perfekt för kylskåpsmagneter och sådana där motiverande textbilder som sprids på Facebook eller så. Inte minst det där han säger i den sjätte filmen, den som hette Rocky Balboa (2006), om att ”the world ain’t all sunshine and rainbows”. Folk citerar Rocky hela tiden.
Rocky Balboa är förstås inte en människa som funnits i den empiriska verkligheten, men jag vill (på grund av hans inflytande) påstå att han fortfarande är en riktig ”person”. Det finns därför en viss instabilitet inuti idén att göra en film om personen ”bakom” Rocky. Den personen blir ju, i sin tur, en figur i en film. Och hur man än vrider och vänder på det så är Rocky mer verklig än den personen.
Det här kruxet hänger som gamar ovanför The Bleeder, som dessutom i alla avseenden är en film-film – allt vi ser i den känner vi igen från andra filmer, och all saker vi förstår i den förstår vi genom faktumet att de är filmsaker. Liev Schreiber spelar Chuck, och det är ett porträtt besläktat med alltifrån Mickey Rourke i The Wrestler (2008) till, japp, Sylvester Stallone i första Rocky.
Chuck är en klumpfotad loser besatt av winning – ”hey-ah, watchama doin’, iz’me, Djuck!” – och medan hans liv är en serie mediokra halvvinster i ett hav av möjligheter, sådär som de flesta människors liv är, så kan han förstås inte riktigt släppa möjligheten att nå… någon form av ”framgång”. Liksom… ”bli” någon.
Det räcker förstås inte med att varit New Jersey-mästaren i tungvikt. Efter den stora vinsten kommer antingen nästa förlust eller ett stort svart meningslöst hål. Chuck gick upp mot Mohammed Ali och höll ut i nästan alla ronder – vilket gjorde honom till en notis i sporthistorien, och en notis i sagan om hur Stallone fick inspirationen till Rocky.
I The Bleeder iscensätts Chucks liv genom de sätt vi är vana vid i biopics av det här slaget – man brukar säga att en viss typ av film är ute efter Oscars, men numer känner jag att ”Oscar” snarare borde vara en genre för sig. En oscarfilm, då, har en bristfällig men älskvärd huvudperson som försöker klara vardagen trots sina brister, och oundvikligen får hans närmast sörjande lida eller sucka. I det här fallet har Chuck en saltig och osentimental fru (Elisabeth Moss) och en *händerna i luften*/”What can yado”-tränare (Ron Perlman). Ingen utom Chuck tror att han, eller någon annan i deras närmaste närvaro, är på väg åt några högre höjder. Livet handlar om att betala hyran och hämta barn på dagis.
Så, Chuck finner det svårt att förlänga sina femton minuter av berömmelse – han förutsätter att man ska veta vem han är så fort han går in på en klubb, och han har hela tiden det där smala Liev Schreiber-leendet som föreslår att han egentligen inte förväntar sig det själv. Vid det laget Stallone dyker upp (spelad av Morgan Spector) och gör en ”film om hans liv” så tar Chuck förstås tillfället i akt att missförstå även det fingret, och tror att det är en hel hand.
Rocky kommer, Rocky II kommer och går, ett och annat klavertramp gör så att Chucks missöden blir mer och mer ödesdigra. Vi gillar honom ändå, är tanken – filmen heter The Bleeder eftersom Chuck, som försörjde sig bakom kassan på en alkoholbutik, som boxare har problemet att han blöder för lätt, rent fysiskt. Men, såklart, även spirituellt. Chuck är blödig och älskvärd.
Så långt är filmen inte misslyckad – visst, han är väl det. Men hur intressant blir en film som handlar om en kille som tror att han är berömd bara för att de gjorde en film som nästan handlar om hans liv? Ett av problemen med The Bleeder är att huvudpersonen är ointressant, och faktumet att han själv inte kan se sin egen obetydlighet är det enda filmen har att gå på.
Någonstans i den här filmen ligger en gripande melodram och väntar på att få komma ut. Chuck är egoistisk, men inte tillräckligt egoistisk för att vi ska reagera. Han är blåögd, men inte riktigt så blåögd att vi tycker synd om honom. Han förtjänar kärlek som vem som helst, men det gör inte berättelsen mer betydelsefull. Chuck är bara en snubbe, kort och gott, perfekt framställd i all sin alldaglighet. Men (än) sen då?
Istället för att våga köra in kniven i hjärtat, och förvandla det här till en film vi skulle kunna minnas något av, så nöjer sig filmen med att hålla koll på sin flank; jo, vi får habilt gjorda montage, arkivmaterial blandas med trovärdig scenografi, tempot och stilen på filmen är avvägd för att vara sådär klar och öppen och liksom ”varken bu eller bä”-dramig.
Det gör att vi ser på en film där vi hela tiden letar efter något att bry oss om – och i slutet får vi en sådan där bild på den riktiga personen och lite text som förklarar vad som hände sen – men jag tror inte att någon riktigt hittar det. Det är en lite ledsam sanning att Chuck inte är mycket till figur att göra en film om. Det är också ironiskt att det är vad filmen handlar om.
FREDRIK FYHR
THE BLEEDER
Originaltitel; land: The Bleeder; USA.
Urpremiär: 2 september 2016 (Venedig).
Svensk premiär: 2 oktober 2017 (DVD/BR/VOD).
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Liev Schreiber, Elisabeth Moss, Ron Perlman, Naomi Watts, Michael Rapaport, Morgan Spector, Pooch Hall, Sadie Sink, Jim Gaffigan, Jason Jones, Wass Stevens, Catherine Corcoran, Ivan Martin, Angela Marie Roy, Zina Wilde, Joe Starr.
Regi: Philippe Falardeau.
Manus: Jeff Feuerzeig, Jerry Stahl, Michael Cristofer, Liev Schreiber.
Producent: Christa Campbell, Lati Grobman, Carl Hampe, Liev Schreiber, Michael Tollin.
Foto: Nicolas Bolduc.
Klippning: Richard Comeau.
Musik: Corey Allen Jackson.
Scenografi: Inbal Weinberg.
Kostym: Hannah Kurland.
Produktionsbolag: Campbell Grobman Films, Jeff Rice Films, Mike Tollin.
Svensk distributör: Noble Entertainment (DVD/BR).
Finans; kategorier: Diverse filmbolag och mediebolag i samarbete (halvindie, mellanmainstream); drama, biopic, melodram; treaktstruktur med biografisk berättarkaraktär, icke-diegetisk berättarröst, icke-diegetisk epilog.
Betyg och omdöme: Medel – formalia-biopic med ambitiös scenografi och historisk synk, habila dialoger och duktiga skådespelare; berättandet är dock för fyrkantigt för att bära upp berättelsens poäng, och all personlighet smids istället ner så att filmens främsta karaktär blir det av i alla ändar avrundad menlöshet.