En typisk fråga man får som filmvetare är frågan om karaktärsskådespelare. Vad är det? Spelar inte alla skådespelare karaktärer?
Som många populära ord vars definition inte alla håller koll på (”episkt” är ett sådant ord också, i nio fall av tio ersätter det ”mäktigt” av oförklarliga anledningar) brukar karaktärsskådespelare ibland sägas istället för ”birollsskådespelare” eller bara allmänt beteckna lustiga figurer som dyker upp i filmer utan att man vet vad de heter – de är ”that guy”:s, han den där, hon-från-den-och-den-filmen.
Detta är inte definitionen av karaktärsskådespeleri, men det är symptomen. Den bästa rent tekniska förklaringen av karaktärsskådespelare är att de gestaltar de roller i en berättelse som saknar en utvecklad ark. Där huvudpersonen, och även de centrala birollerna, går igenom någon slags resa, så består resten av ensemblen av figurer vars beteende och personlighet inte förändras. De är statiska, och deras personligheter framstår som lite grann som stereotyper eller karikatyrer (eftersom de inte förändras under berättelsens gång).
Ett exempel kan vara Disneys Lejonkungen (1994) där huvudpersonerna (Simba, Scar, Nala, Mufasa) går igenom resor och förändringar medan figurer som apan Rafiki och fågeln Zazu är likadana genom hela filmen (huvudpersonerna tenderar att spela av eller mot dem, deras oförändrade personligheter fungerar lite grann som bollplank). Linjerna är dock inte helt tydliga. Timon och Pumbaa känns ju kanske spontant som stereotyper, men betänker man deras bakgrundshistoria och vart de hamnar i slutet så har de också en ark (de finner mod och stolthet där de förut varit utstötta och i exil). I icke-animerade filmer måste skådespelarna anpassa sitt spel efter de förändringar som rollerna har. Om inga förändringar sker så sysslar de med karaktärsskådespeleri.
Ett bra exempel på udda saker som kan hända finner vi i Wilson, där Woody Harrelsen (en rätt typisk karaktärsskådespelare) tar sig an en huvudroll med en ark och en ständigt skiftande resa – man kan diskutera varför filmen är ett misslyckande, men jag tror det centrala är att regissören Craig Johnson tillåter Harrelson att spela huvudpersonen som en figur utan dimensioner – det är som en backe där den rullande stenen inte rullar, för den är för tung för att ruckas.
Ett annat sätt att se på det är att kalla Wilson för en landsatt och övergiven film. Den typ av produktion där en skådespelare har dykt upp lite grann som vikarien i ett klassrum och fått försöka lösa situationen på plats, utan förklaringar eller riktlinjer. Uppenbarligen har någon regisserat Wilson, Woody har fått manuset och någon fotar honom, men känslan man får av filmen är att han behövt hitta på den medan den pågår.
Wilson, figuren som han spelar, är en sådan där sur och grinig gammal gubbe som oundvikligen kommer att lära sig att Bli En Bättre Människa innan filmen är slut. Wilson, då. Woody däremot, Harrelson, stannar kvar i det första uttrycket. Inte nog med att Wilson aldrig riktigt blir mer än Woodys syrliga jargong, den syrliga jargongen är redan så etablerad i hans repertoar att det är kan bli svårt också för oss som ser filmen att släppa den.
Han är ju onekligen lätt att skratta med, åt, eller kring, när han vankar runt i sitt hus och konstaterar, i misantropiska ordalag, att existensen är en meningslös serie mediokra upplevelser, och att all strävan efter något mer är dumheter. Det finns en typ av skådespelare som kan göra den här rollen till en typ av subtil konstform – som Bill Murray – medan det finns andra skådespelare som, trots sin begåvning, levererar en mindre sympatisk trötthet i den – Jack Nicholson, innan pensionen, var det klassiska exemplet. Woody Harrelson är ett glatt mellanting, eftersom han i grunden är en folklig komediskådespelare. Hans spel handlar inte om att föra fram nihilism i ljuset, eller att manifestera någon existentiell poäng – någonstans ser vi att han spelar, att han närmar sig ångest på ett överdrivet och manierat sätt; Woody Harrelson är en sådan skådespelare som är fantastisk bland annat just för att vi förstår att han bara är Woody Harrelson, och att rollen han spelar är en roll.
Tanken med Wilson är att huvudpersonen återkopplar med sin ex-fru Pippi (Laura Dern), en knappt funktionell före detta drogmissbrukares som – visar det sig – blev gravid med honom sjutton år tidigare. Så, aha, det visar sig att Wilson har en dotter. Strimman av hopp, mening, eller åtminstone riktning, drabbar nu Wilson och filmen handlar lika mycket som hans jakt efter dottern som den handlar om hans förmåga (eller oförmåga) att närvara i hennes liv. Och vice versa. Det visar sig nämligen att dottern Claire (Isabella Amara) är en mer eller mindre saktfärdig figur, som inte direkt tolkar honom på samma sätt som han tolkar henne.
Fröet av något mer intressant finns i det där samspelet – regissören Craig Johnson gjorde tidigare depressionsdramedin The Skeleton Twins och jag är säker på att Wilson också vill kommentera psykisk ohälsa och den ångest som finns i insikten om vår litenhet.
Man kan inte bara skylla på Woody Harrelson, men han är ett bra exempel på filmens problem. Eftersom han är huvudpersonen styr han hela filmens ton, och även hur alla andra skådespelare beter sig – Wilson ska utvecklas under färdens gång, men Harrelson levererar olika repliker på samma halvglada eller halvsura eller halvskrikande sätt. De nyanser som möjligen finns i Johnsons manus ligger därför latenta under ett tätt murat golv av monotont ”quirk”.
Det monotona kan också härstamma från serieromanen som manuset är byggt på – serier är ju, till skillnad från filmer, till sin natur monotona. I vilket fall som helst ser vi på filmen som genom en stängd glasdörr – vi ser vad som händer men närvarar inte i själva rummet, upplevelsen uteblir. Vid det laget filmen når sin tredje akt, och man börjar förstå alla saker som filmen själv tror att den lagt upp på bordet (och som den nu börjar ta i på lite mer komplexa sätt) så börjar man också inse just hur lite som är där.
FREDRIK FYHR
WILSON
Originaltitel; land: Wilson; USA.
Urpremiär: 22 januari 2017 (Sundance).
Svensk premiär: 2 oktober 2017 (VOD).
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Woody Harrelson, Laura Dern, Isabella Amara, Judy Greer, Toussaint Morrison, Mary Lynn Rajskub, Brett Gelman, Richard Ooms, Tonita Castro, David Warshofsky, Margo Martindale, Roxy Wood, Greta Oglesby, Bruce Bohne, Rachel Weber, James Saito, Miles Strommen, Jackson Bond, Katie Rose Law, Cheryl Hines, Bill McCallum, Alec George, Nate Mooney, Tom Proctor, Martin Ruben, Paul Cram.
Regi: Craig Johnson.
Manus: Daniel Clowes, efter hans serieroman.
Producent: Jared Goldman, Mary Jane Skalski.
Foto: Frederick Elmes.
Klippning: Paul Zucker.
Musik: Jon Brion.
Scenografi: Ethan Tobman.
Kostym: Christopher Peterson.
Produktionsbolag: Ad Hominem Enterrpises.
Svensk distributör: (VOD).
Finans; kategorier: Oberoende filmbolag i anknytning (distribution) med storföretag (Fox) (halvindie, dramedi); drama, komedi, dramedi, familjerelationer, feel-good, melodram; treaktstruktur med ”huvudperson på upptäcktsfärd”-karaktär.
Betyg och omdöme: Medel – formulärisk feel-good enligt Scrooge-mall med stabilt manus men för passiv regi; stilen (främst skådespeleriets högspända, överdrivna monotoni) lyckas aldrig lyfta berättelsens poäng.