Storheten i Bröderna Lejonhjärta ligger inte i dess berättelse eller intrig, skådespeleriet eller budgeten – dessa är blygsammare dygder – utan i dess totala känsla för sig själv, sin totala brist på ironi eller lathet. Det är en film med tekniska brister, men den arbetar med vad den har, ursäktar sig aldrig och blir så fantastisk den kan bli. Det är en film gjord för barn att drömma med, och dess tilltal kommer från bilder av hästar i slow motion och skönheten i körsbärsträd.
Den är också fantastisk i vad den symboliserar som svenskt filmprojekt; ett ganska unikt försök från SF och regissören Olle Hellberg att leva upp till potentialen som filmskapare och leverantörer – med gamla hederliga jantelagen i åtanke var det kanske ingen slump att filmen, när det begav sig, blev ifrågasatt för sin höga budget; den straffades med en elvaårsgräns (som senare ledde till införandet av sjuårsgränsen i Sverige). På samma sätt var kritikerna positiva men självmedvetet återhållsamma – ”en bok skall som bekant inte filmas om man inte kan tillföra något nytt” kunde det snoffsigt värre låta (av Elisabeth Sörenson i SvD), som om filmen i sig inte var nog av en twist, sett på stora hela taget.
Sanningen är att svensk filmindustri av någon anledning aldrig haft mycket till självreflexiv vilja. Jag har visserligen aldrig haft någon större vilja att se en film om Bellman, Gustav Vasa, Karl XII, Hjalmar Branting, Strindberg, Boye eller Johnny Bode – men jag är överraskad över att de filmerna inte finns, eller sällan varit på bordet. Det är detta undantag som gör Bröderna Lejonhjärta så märkvärdig – det är en film som bryter sig genom väggen av svenska halvmesyrer och lata brukshantverk, och försöker vara inte bara en svensk film utan en film som försöker ha en vision om vad en svensk film är, eller skulle kunna betyda, i ett land där filmmediet skulle kunna ha en hälsosam koppling till landets samlade narrativa traditioner. I enkla ord så är det en av de få svenska filmer som faktiskt gjorts, om det låter vettigt.
Jag hade inte sett filmen sedan jag var mycket liten – och då var det förmodligen i serieversion på TV – och när jag såg den igen så slogs jag av skönheten i dess styrka och självbevarelsedrift. Berättelsen om Jonatan (Staffan Götestam) och Skorpan (Lars Söderdahl) börjar i Tarkovskij-dyster sepia, och övergår i färg när de dör och hamnar i paradisiska Nangiala (miljöer delvis inspelade på Island); Jonatan, som dör först, möter sin bror när han anländer, han förklarar kort situationen som landet befinner sig i, och resten av äventyret följer med en drömsk oundviklighet utan vidare förklaringar; den bitterljuva new wave-romantiska musiken av Lasse Dahlberg och Björn Isfält vaggar oss in i ett vagt hypnotiskt tillstånd, och verkar fastna i bilderna så att vi inte kan skilja på dem. Götestam och Söderdahl är storögda och allvarsamma som bröderna, alla bitar av filmen förenas; det här är en film som vet precis vad den vill, och den är det till fullo.
Det betyder inte att filmen är perfekt i ordets rätta bemärkelse – jag har beskrivit intrigen som drömsk, vilket kan sägas vara generöst beröm; någon annan skulle kanske kalla den tunn; det är sant att vi inte får veta mycket om karaktärerna; det är en saga, ja, men filmen gör inte mycket för att interagera med den inneboende symbolismen – som i alla sagor är det en berättelse som till någon mån ersätter verkligheten. Det är en berättelse, trots allt, om två pojkar som dör, här i verkligheten, ett faktum som bara vemodigt föreslås i den allra sista bilden av filmen; livet är hårt, barn dör.
Detta är något som jag tycker verkar djupt rotat i Astrid Lindgrens verk – idén om grymma och slitsamma jordiska förhållanden, hjälplösheten i det lantliga livet; nyckelögonblicken i Lindgrens verk handlar om de oglamorösa och sakliga faktorerna i naturen; tänk på vilken anekdot som helst ur ”Emil i Lönneberga”, till exempel. Det skulle lika gärna kunna vara en rysk saga om förtvivlan. Det går att argumentera att Bröderna Lejonhjärta i grund och botten bara handlar om en fattig pojke som dör av en sjukdom ingen kan bota, för den typen av blinda död förekom i den värld som Astrid Lindgren växte upp i.
Medan det kan sägas vara en mer puristisk brist så kan man ha mer kul åt filmens mer tekniska knakigheter; ja, sagan bär pliktskyldiga referenser till Hitler och nazismen, och budgeten är synnerligen hög för en svensk film anno 1977, men även för sin tid ser filmen billig och lite småtöntig ut; jag har aldrig sett ett så uppenbart byggt scenbygge som Ryttargården, kostymen påminner om ett Gör Det Själv-lajv med glittriga långkalsonger, sladdriga stickade tröjor och kartonghjälmar på de (få) Tengil-soldater vi ser (ärligt talat verkar hans armé ledas av två personer, ett par ouppmärksamma klantar á la Kling och Klang) med deras uppenbara plastspjut, ridandes mot målade bakgrunder som är för lika Ed Wood för någon film. Filmen når en final i en stor slutbatalj som är helt obegriplig, och hela Törnrosdalens öde verkar vila i händerna på en armé stor som ett fotbollslag (och Törnrosdalens hela invånartal verkar vara samma som publiken på en Korpen-match). Tengils husdjur – den feta monsterdraken Katla – ser rätt bra ut, men jag förstår mig inte på designen; en hund korsad med en valross, med fladdermusvingar? Varelsen skapades av specialister i England, men påminner mest om en japansk kasperdocka.
Men dessa saker är inte brister, för Hellbom vägrar göra dem till det. Filmen har inte bara ett pokerface, den verkar inte ens inse sina egna begränsningar – den bär tvärtom på ren och skär stolthet, en gravallvarlig gedigenhet som helt enkelt inte kan misslyckas i längden. Så mycket av filmen kan förstås genom att man studerar skådespelarna – om inte Georg Årlins envist disciplina ondskeansikte i rollen som Tengil så Allan Edwall som den gamle mannen Mattias; ett vackert nedtonat framträdande, en gestaltning av inget mer än en enkel man i en galen värld; liknande saker kan sägas om duvdrottningen Sofia (Gunn Wållgren), vis och sävlig, men med ett underliggande, osentimentalt stuns av krigarvilja. Bara Per Oscarsson, som frihetsledaren Orvar, verkar tro att han är med i en Robin Hood-film, full av friska tag och heroiska floskler.
Men vad man än tycker om skådespelarna så går det inte att förneka att de tar sina roller på allvar, och att filmen därför fungerar på många sätt trots sig själv – och det är ett kraftprov på filmskapandet; om en regissör har en vision, en metod och en plan så kommer det finnas mycket lite att klaga på i slutändan. Det är därför minutiöst realistiska och historiskt korrekta epos kan falla platt, medan Mupparna-filmer kan beröra dig på djupet; en lyckad film har inget recept annat än en sund vision och ett starkt hantverk. En film blir inte vad den borde, eller skulle kunna vara; den blir vad den blir, utifrån planen, erfarenheten och kunnigheten som filmskaparna har.
Hellbom hade gjort sexton Lindgren-filmatiseringar innan Bröderna Lejonhjärta, och Lindgren skrev själv manus inför detta projekt. Det är förmodligen på grund av dessa generella kunnigheter som filmen lyckades skapa bilder som verkar födda ur en ursprunglig självklarhet – det går inte att föreställa sig denna film på något annat sätt än som den är nu. Musiken är synkad med Skorpans kerubliknande uppsyn och Jonatans Ted Gärdestad-lyster, bilder som har en fixerad plats i ett i övrigt kyligt och dragit parthenon av svensk film.
Det är också styrkan i dessa bilder som gör berättelsens underströmmar starkare än de är på papperet. Det finns en scen i filmen där Jonatan vägrar slåss, trots att Törnrosdalen måste försvaras; scenen fungerar inte för att Staffan Götestam är en så himla bra skådis, utan för att vi tror på att Jonatan Lejonhjärta skulle bete sig på det här sättet. Som en figur i en stumfilm är han bara sin karaktärs väsen, snarare än en psykologiskt realistisk människa; samma gäller för Skorpan, som gråter i scenen när han får höra att hans surrogatmorfar dött; han gråter inte för att han inte förstår döden, utan för att han kan den alltför väl (han är, faktiskt, död själv) och som ett barn som vägrar växa upp kan han inte acceptera det. Därför blir det av till Nangilima istället, vad det nu betyder – sagor vore inte sagor utan stora, mystiska områden fulla av obesvarbara mysterier.
FREDRIK FYHR
Bröderna Lejonhjärta är del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter: Döende svanen/Till lyckan (1917), Napoléon (1927), Snövit och de sju dvärgarna(1937), Den låsta dörren (1947), Ung man med gitarr/Jailhouse Rock (1957), Gissa vem som kommer på middag(1967), Peter och draken Elliott (1977, 2016), Stjärnornas krig (1977), Begärets lag (1987), Titanic(1997), Transformers (2007)
BRÖDERNA LEJONHJÄRTA
Originaltitel; land: Bröderna Lejonhjärta; Sverige.
Urpremiär (svensk): 23 september 1977 (Spegeln, Stockholm).
Speltid: 108 min. (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.66:1.
Huvudsakliga skådespelare: Staffan Götestam, Lars Söderdahl, Allan Edwall, Gunn Wållgren, Folke Hjort, Per Oscarsson, Tommy Johnson, Jan Nygren, Micha Gabay, Georg Årlin, Bertil Nordström, Mats Andersson, Ulf Håkan Jansson, Aksel Erhardtsen, Bengt Brunskog, Bodil Lindorff, Lone Rode.
Regi: Olle Hellbom.
Manus: Astrid Lindgren.
Producent: Olle Nordemar, Olle Hellbom.
Foto: Rune Ericson.
Klippning: Jan Persson.
Musik: Lasse Dahlberg, Björn Isfält.
Scenografi: Lotta Melanton.
Kostym: Gunilla Nordlund.
Produktionsbolag: SF-Artfilm.
Svensk distributör: SF.
Finans; kategorier: Produktionsbolag (svensk storsatsning); äventyr, saga, fantasy; standard treaktstruktur.
Betyg och omdöme: Mycket bra film – fantasyberättelse gjord med karaktäristisk och mycket genomtänkt stil; ett okomplicerat manus ligger till grund för en perfekt äventyrlig rytm, uppå vilket filmen har rikt stämningsbygge, inklusive perfekt foto och musik, samt fint avvägda skådespelare.
5 svar på ”Bröderna Lejonhjärta (1977)”