Fyren mellan haven är helt klart en av 2016 års mest underskattade filmer, och jag grämer mig över att jag aldrig såg den på bio. Derek Cianfrance – som tidigare gjort Blue Valentine och The Place Beyond the Pines – är en lyriker; han förstår att en bild bär på en inneboende melodi, och att filmtekniker är instrument. Att det är en (vad jag kan förstå rätt så ”trogen”) filmatisering av en roman – av M L Stedman – är ännu mer imponerande. Här finns spåren kvar av romanformens ocinematiska mönster, där vad som sker inte är så viktigt eftersom det är figurernas inre upplevelser som räknas, vilket alltid blir ett problem i film där vi tittar på saker som händer, och vi kan inte direkt läsa tankar – men Cianfrance har noggrant och med stor möda plattat till alla bulor, slätat ut all dötid, skapat en cinematisk form – en där bilder, skuggor och ljus, musik, ljud och tystnad, och i det här fallet också storartade skådespelare, gör allt jobb.
Berättelsen kan tyckas främmande för en modern publik, för den påminner faktiskt till förbluffande stor grad om en som berättades i filmer från 1910-talet och början av 20-talet. Inte bara figurerar första världskriget här som om det vore en nyhetsämne, en aktuell het potatis, som i de gamla stumfilmerna, intrigen i sig är en romantisk fabel med religiösa förtecken och en lite för otrolig serie sammanträffanden (läs: väldigt). Det är den typ av berättelse som använder sina figurer som symboler i en metaforisk berättelse, en saga som den kunde se ut i en film gjord för hundra år sedan. Ett perfekt exempel är Benjamin Christensens mästerverk Hämndens natt (1916), där en brottsling hamnar i fängelse och kommer ut för att finna sin förlorade son adopterad av människorna som satte honom i fängelse, en berättelse som på många sätt speglar den i Fyren mellan haven.
Föräldralöshet, post-traumatisk stress, fattigdom, tron på det rätta och goda i modernismens gudlösa tidevarv. Alla dessa saker karaktäriserar denna era, då de till synes simpla sagorna som berättades i själva verket innehöll ett sprängstoff vida mer dynamiskt och avancerat än exempelvis den ofta tomma och byråkratiska representationssymbolism vi idag ser i moderna filmer. Intrigen i Fyren mellan haven må vara mer tillyxad och övertydlig än vad en modern dramafilm hade varit, men den är mycket skickligt utformad, och genom sin övertydlighet oerhört mångfasetterad, och långt ifrån den banala snyftare som mindre uppmärksamma kritiker valt att nöja sig med att se den som.
Som ett exempel på berättelsens rikedom kan man tänka sig att en hel film hade kunnat göras, bara om hur Tom (Michael Fassbender) och Isabel (Alicia Vikander) möter varandra och blir ett par. Det sker här under filmens första akt, men redan den händelsen är full av ödesdiger längtan och psykologiska falluckor (vilket vi, som i livet, inte förstår förrän vi tänker tillbaka på det efteråt). Året är 1918 och platsen är Janus, en liten by i västra Australien; kriget är över och alla förutsätter att Tom efter fyra år som soldat nu är en arbetsför man som ska fortsätta sitt liv som om ingenting har hänt, även om en paranoid tabu-stämning ligger över alla människor. Vi tar verkligen en skådespelare som Fassbender för givet när vi inte noterar hur ingenting av detta förklaras för oss – förutsatt att vi vet lite grann om eran så är resten bara Fassbender; hans spel utstrålar hela summan av Toms post-traumatsika stress, hans deprimerade slutenhet; bara minuter in i filmen och vi ser en verkligt skadad människa, i ett skal av någotsånär social duglighet.
Isabel bär ett annat socialt skal – det glada flickebarnet, som kastar bröd till änderna och tycks ämnad att bli någons fru och mor. Hon bor på fastlandet och förför Tom, kyskt, med kärleksbrev och enträgna uppvaktningar, alltid med ett behagfullt skratt till övers. Vi tar även Vikander för givet om vi förutsätter att detta banala framträdande är allt som Isabel är och symboliserar. Vi lär oss att hon förlorat alla sina bröder i kriget – vilket gör filmen till något av en pseudouppföljare till Testament of Youth, en annan underskattad Vikander-film – och vi kan föreställa oss, återigen med lite kunskap om eran, att hennes ensamma liv på ön, och hennes lottlösa roll som kvinna i denna tid och plats, är en bra grogrund för desperation och hopplöshet. Hon klänger sig fast vid Tom, och vill senare ha barn med honom – och det finns, menar jag, en fin linje mellan en naturlig längtan och patologisk; Isabel är skadad av kriget, liksom Tom, och tillsammans försöker de lappa ihop sina psyken med ett något, ett annat, i det här fallet barn – barn som de själva vill bli igen, och barn som symbol för oskulden de själva förlorat… men ödet vill, som så ofta, annorlunda.
Vad som tekniskt sett händer i intrigen vill jag inte avslöja – dels för att det tar för lång tid, dels för att det förtar. Jag såg filmen utan att veta något om berättelsen på förhand, och det är den upplevelsen jag vill förmedla till dig. Men om filmens första tredjedel räcker för en hel film så kan du säkert lista ut att filmen lyckas berätta oerhört mycket på två timmar. Av alla saker som Cianfrance lyckats med i den här filmen är intrigens utveckling bland det mest imponerande – Tom och Isabel begår en handling som får konsekvenser, och konsekvenserna får konsekvenser, och varje gång de hugger av ormens huvud verkar ett nytt växa fram, och varje problem de löser innebär ett nytt problem, och alla spår leder obönhörligt tillbaka till den ursprungliga synden; den är där, helt enkelt, och de kan inte städa undan den, kan inte fixa bort den. Intrigen flip-floppar fram nya problem ur de gamla, vilket på ett fascinerande effektivt sätt också ger filmen en tematisk nytändning praktiskt taget oavbrutet. Detta är en film som inte bara handlar om saker, den handlar om dem på nya sätt, och från nya synvinklar, hela tiden.
Så, det är kanske inte så klokt av en film att se ut att vara ett kostymdrama, eller en ofashionabel snyftare, för då kan den avfärdas som det. Fyren mellan haven är mer än så, och den är framför allt exakt filmen den vill vara – lysande skådespelare, lysande foto, lysande musik, ett fantastiskt romantiskt flöde, en regissör som förstår precis vilken tradition han berättar i och en berättelse som hela tiden hittar nya sätt att accentuera sin problematik på. Det, plus att filmen helt enkelt är spännande och rörande, extremt taktil och sensorisk med ett foto av underskattade fotografen Adam Arkapaw (Lore, Macbeth) som gör att vi tar den här resan med figurerna, får samma sol i ögonen, hör havet slå mot klipporna, känner sältan mot huden och hur sträv den blir när vinden blåser. Det är fantastiskt filmskapande.
FREDRIK FY(H)R
FYREN MELLAN HAVEN
Originaltitel; land: The Light Between Oceans; Storbritannien, Nya Zeeland, USA.
Urpremiär: 1 september 2016 (Venedig).
Svensk premiär: 15 november 2016 (SIFF), 2 december 2016.
Speltid: 133 min. (2.13).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K, DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Michael Fassbender, Alicia Vikander, Rachel Weisz, Florence Clery, Jack Thompson, Thomas Unger, Jane Menelaus, Garry McDonald, Anthony Hayes, Benedict Hardie, Emily Barclay, Bryan Brown, Stephen Ure, Peter McCauley, Leon Ford, Jonathan Wagstaff, Gerald Bryan, Elizabeth Hawthorne, Rosella Hart, Michael Wallace, Peter Hayden, Gary Blackman, Carmel McGlone, Jeffrey Thomas, Edwin Lancashire, Caren Pistorius.
Regi: Derek Cianfrance.
Manus: Derek Cianfrance, efter romanen av M.L. Stedman.
Producent: Jeffrey Clifford, David Heyman.
Foto: Adam Arkapaw.
Klippning: Jim Helton, Ron Patane.
Musik: Alexandre Desplat.
Scenografi: Karen Murphy.
Kostym: Erin Benach.
Produktionsbolag: Heyday Films, DreamWorks, Amblin, Touchstone, Reliance, Participant Media, LBO Productions.
Svensk distributör: Nordisk Film.
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag i samarbete med diverse ytterligare filmbolag och storföretag (divisioner); drama, historia, psykologi, post-traumatisk stress, första världskriget, mental ohälsa, föräldraskap, familjekonflikt.
Betyg och omdöme: Mycket bra film – fabel-liknande melodram med starka psykologiska undertoner; noggrant genomförd adaption, visuellt lyrisk och suggestiv, vilket passar perfekt ihop med det avrundade och ofta isbergsinspirerade berättandet av intrigen, som i sin tur hela tiden hittar nya sätt att utveckla sin kurva och samtidigt belysa berättelsens problem på nya sätt; fantastiskt spel, lysande foto, vacker musik, överlag en imponerande cinematisk kropp och oklanderlig helhet.