Det är svårt att tro att en film som Hou Hsiao-hsiens The Assassin kan göras år 2015 – den är cinematisk på ett närmast chockerande sätt; det är den typen av film som är för bra för att man ska förstå det på en gång, och en recension gör den inte rättvisa. Så mycket av njutningen i filmen handlar om det filmiska – bilderna skapar en stämning och den stämningen tycks innehålla en mening, och där någonstans skapas en besynnerlig kontakt mellan Hou, bilderna och publiken: Det är en film med många kvalitéer, men den största kvalitén är själva betraktandet i sig – det känns inte som en film man ser, det känns som en film man möter i en dröm.
Det finns en berättelse här, men den är berättad i påståenden och långa tystnader. Det finns karaktärer men miljöerna och färgerna omkring dem har huvudrollen. The Assassin har med rätta jämförts med Stanley Kubricks Barry Lyndon (1975), också en film som helt och hållet bygger på sin form – fotots inramningar och innehåll, det gamla hederliga begreppet mise-en-scène; berättelsen är låst i dåtid, det som hänt har redan hänt, och liksom Barry Lyndon kan The Assassin jämföras med en serie målningar (där figurer ibland rör sig lite grann) än en film i en konventionell (det vill säga kommersiell) mening.
Hou är en minimalist som inte vill övertyga oss om någonting, och det är inte konstigt att The Assassin har ett filmspråk som är statiskt och byggt på eftertryck, känslorna som sjunker in efterhand, intrycken man bär med sig och inte glömmer efteråt. Det må verka fantasilöst att likställa en asiatisk regissör med en poet, men det är lätt att tänka sig att den Kina-födde taiwanesen behöver meditation och koncentration för att skapa en film där varje minut andas och kan insupas. Det är hans första film på åtta år och det är tio år sedan han är på hemmaplan.
Inte bara på hemmaplan utan djupt nere i myllan – The Assassin utspelar sig i 700-talets Kina och faller under subgenren ”wuxia” som (vad jag förstår) är landets pseudo-historiska balett-actiongenre, populariserad i väst främst genom Ang Lees Crouching Tiger, Hidden Dragon (1999), där vänner och fiender flyger mellan husväggar och ovan träden med svärden i högsta hugg.
Färgad av min egen Kubrick-liknelse tillåter jag mig att spekulera i att Hou valt att göra wuxia för att bejaka vissa kommersiella intressen – asiatisk action har ju lojala fans över hela världen, och i Sverige känns det som att den börjar konkurrera med den franska feel-good-filmen om den mest importerande; kanske Hou inte bryr sig om vad för ”slags” film han gör, så länge han får skapa en cinematisk form och uttrycka något visuellt.
Jag måste stilla mig en stund och nämna filmens handling, som existerar inom parentes. Titelfiguren heter Nie Yinniang (Shu Qi) och har, sedan hon blev kidnappad av en nunna vid tio års ålder, tränats till att bli en kallblodig lönnmördare; filmens inledande passager är svartvita, och ger omedelbart ett exempel på Hous kombination av filmspråk och visuell poesi – säkerligen kommer otåliga, popcornmumsande konsthatare att klaga på att det är ”pretentiöst” utan att närma sig tanken att det egentligen är konventionellt – svartvitt betyder ju bara, som alla egentligen vet, att vi tittar på dåtiden.
Men i ärlighetens namn kommer dessa hypotetiska biobesökare inte orka se filmen till slutet, och det är väl egentligen ingenting konstigt med det. Den asiatiska actionfilmen präglas av en allmän, djupt masochistiskt rotad lust till kinetisk våldsporr – populariserad än mer via Quentin Tarantino – och det är en underdrift att säga att Hou är ointresserad av sådana blodiga skrovmål-versioner av snabba kalorier. Yianniang är en blodig och oklanderlig mörderska – vi får det konstaterat för oss i ett par korta bataljer då och då, improviserade av skådespelarna själva och alltså inte på något sätt martial arts-häftiga, men det betyder ingenting. Ingenting som karaktärerna säger eller gör betyder någonting i sig – i filmens inledning får Yianniang i uppdrag att döda en guvernör vid namn Tian Jian (Chang Chen). Det här har en historisk inramning – Tian Jiang är ledare över Weibo, den ort i landet som bäst och mest effektivt trotsat den dekadenta Ming-dynastin och insisterat på självständighet. Under filmens gång uppstår komplikationer – det visar sig att Tian Jiang och Yianniang är gamla älskare och att Weibo är Yianniangs hemort. Yianniang annonserar sin närvaro i ett par noga avvägda attacker och bakhåll men liksom Hamlet tvekar hon att döda Tian Jiang. I sin forna älskare, som hon fortfarande är gift med, har Yianniang en möjlighet att förena landet och rädda det från inbördeskriget.
Mer än en intrig är det här information, och allt pågår med en implicit dynamik där Hou alltsomoftast fotar skådespelarna medan de sitter ner, bakom vrår och skynken, och teatralt berättar vad de känner, medan människor kommer och går med information – vi får också viss exposition i scener där Weibos politiska rådslag diskuterar vad som pågår och vad som borde göras, men ingen går ner på knä och gråter för att vi ska förstå att de är ledsna, ingen ler för att förklara att de är förälskade, ingen skriker för att förklara att de är arga; det är som att alla karaktärer delar en tyst överenskommelse om att hålla tillbaka alla känslor, alla intryck av nutid.
Istället blir The Assassin fundamentalt visuell. Figurerna är inte mer autentiska än de i berättande målningar från Mesopotamien. Dessa saker hände dessa människor för närmare 1 500 år sedan och det är som att Hou vill att vi ska känna hur fjärran det är, hur borta dessa människor verkligen är och hur vi bara kan se dem som figurer. Det som däremot är kvar är naturen, världen, det samhälleliga sammanhanget och människans gamla romantiska problem. Karaktärerna är som gengångare, de reciterar ödesbundna och oundvikliga repliker och berättar om händelser och omständigheter som om de talar om det förflutna även när de tror sig tala om framtiden.
Hou tar bort alla möjligheter till att dras med i en konventionell melodram, och det finns verkligen ingen ”underhållande actionfilm” att finna här, men i och med att han pressar undan alla händelsers momentum tvingar han oss att överväga bilderna istället – vi måste uppleva filmen intuitivt, som i en meditation, eller inte alls. Jag har svårt att föreställa mig att någon annan film från 2015 innehåller lika vackert och meningsfullt foto som det Hou och fotografen Mark Lee Ping-Bing smider fram i The Assassin – miljöerna är sublima, dunkelt vackra och ofta mäktiga; de långa tagningarna fulla av åtstramad spänning; de plötsliga svepen med kameran exakta och överrumplande; samtidigt är det biografiska bildformatet ett mig veterligen helt unikt (1.41:1, lite bredare än 1.37:1, dvs. det traditionella 4:3-formatet) vilket ramar in bilderna på ett iögonfallande men oglamoröst sätt. Detta är inte ytlig bildporr, det är bilder som vi ska fokusera på, för att stämningen som de skapar är hela poängen med filmen.
Det kräver en disciplinerad åskådare – du måste vilja den här filmen, och aldrig sluta titta – men kommer man in på dess våglängd så liknar den få andra upplevelser. Vi ser filmen som man ser något i ens inre öga, något hotfullt mullrar (filmens ljud är lika effektivt som dess bilder) och som med ett gudsöga i en tidsmaskin återupplever vi en historia på det enda sätt vi kan – i en vision, en målning av en tid på jorden, rörliga bilder som handlar om verkligheten men som ligger bortom verkligheten, i det ännu verkligare sanningslandskap där all konst bor.
FREDRIK FYHR
THE ASSASSIN
Originaltitel, land: Nie yin niang, Taiwan/Kina/Hong Kong/Frankrike.
Urpremiär: 21 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 14 november 2015 (Stockholm International Film Festival), 15 januari 2016.
Speltid: 105 min (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Super 35)/35 mm, D-Cinema/1.37:1, 1.41:1 (bio), 1.85:1 (en scen).
Huvudsakliga skådespelare: Shu Qi, Chang Chen, Tsumabuki Satoshi, Chang Shao-Huai, Hsieh Nikki Hsin-Ying, Juan Ching-Tian, Lei Zhen Yu, Mei Fang, Ni Dahong, Jacques Picoux, Sheu Fang-yi, Shih Chun, Mei Young, Zhou Yun.
Regi: Hou Hsiao-Hsien .
Manus: Ah Cheng, Chu Tien-wen, Hou Hsiao-Hsien, Hsieh Hai-Meng, efter en novell av Pei Xing.
Producent: Huang Wen-Ying, Liao Ching-Song.
Foto: Ping Bin Lee.
Klippning: Huang Chih-Chia, Liao Ching-Song.
Musik: Lim Giong.
Scenografi: Huang Wen-Ying.
Kostym: Huang Wen-Ying.
Produktionsbolag: Central Motion Pictures, China Dream Film Culture Industry, Media Asia Films, Sil-Metropole Organisation, SpotFilms, Zhejiang Huace Film & TV.
Svensk distributör: Folkets bio.
Betyg och omdöme: Mycket bra film, på gränsen till mästerlig – svår, intuitiv och fundamentalt visuell film där en traditionell och mytisk handling är undertryckt i alla avseenden, till förmån för en transcendent stämning och en konstnärlig betydelse bortom det konventionella; extremt välgjord och välspelad med många mystiska effekter.
3 svar på ”The Assassin”