Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Mia Madre

mmmvideosöndag

35starrating

Regi: Nanni Moretti

En berömd filmregissör försöker bli klar med inspelningen till ett politiskt drama, men när hennes mamma blir sjuk och ligger för döden får hon svårt att hålla tankarna i styr.

Det börjar väldigt enkelt. Så enkelt att det nästan inte är där. Som att vakna på morgonen och gå till jobbet. Rutiner, vardag. Verkligheten utan lager, bara det hela, och allt vad det nu kan vara.

Sedan händer något. En förödande tragedi. Knäpptyst, osynlig för någon annan än dig. Du fortsätter dagen som om ingenting hänt och bara gradvis bryter du ihop. Länge gör du dina sysslor som om ingenting hänt. Inte förrän det brakar ihop på riktigt brakar det verkligen ihop på riktigt.

Nanni Morettis Mia Madre är en förrädiskt oansenlig film som rymmer lager på lager av kontraster och meningar. Liksom alla filmer om dödsfall i familjen är den djupt mänsklig och berörande – men Moretti är inte ute efter att göra en opera. Tvärtom visar han oss långsamt och metodiskt hur filmens värld fungerar, därefter leder han oss genom vad som verkar vara ganska uddlösa och småtråkiga händelseutvecklingar. Men vi är hela tiden där med karaktärerna – mer än att vi följer en berättelse så känner vi figurerna och vi är i deras värld.

Så vänder han skickligt världen, så att den får en viss förskjutning – vi ser att det är två världar, och filmen fångar oss. Alla de där opoängterade ögonblicken får plötsligt alla slags innebörder.

Vår huvudperson Margherita (Margherita Buy) är en framgångsrik filmregissör som arbetar på sin senaste film – ett politiskt drama om en fabrik som tas över av ett storföretag. Den ena världen är hennes liv – den andra världen är filmens värld. I filmens värld pågår en politisk kamp, David mot Goliat; Margherita ska skapa ett nobelt, politiskt statement. Men i hennes personliga värld, i verkligheten, har hennes mamma blivit sjuk. Hon ligger på sjukhuset efter en lunginflammation – läkarna beklagar sig. Hon har inte lång tid kvar. Margherita är ensam att förbereda sig för sorgen tillsammans med sin bror Giovanni (spelad av Moretti).

Med en elegans och en träffsäkerhet som bara fungerar med denna avskalade utformning blir Mia Madre en fascinerande och ovanlig studie i fiktion och verklighet. Margherita försöker verkligen att koncentrera sig på jobbet, men hennes ambitioner är för distraherande. Jag minns Lukas Moodysson som sa att han skulle sluta regissera efter Mammut (2009) eftersom han kände att han inte kunde hålla uppe det rätta stinget, den rätta koncentrationen och närvaron. Margherita förstår vad han menar.

Hon ska ju göra politisk konst – det är ju bra och viktigt – men Margherita är otålig och distraherad. Film är fejkeri och fantasi. Rigga kameror i ansiktet på skådespelare och tvinga dem vara naturliga. Dirigera statister som får och se till så att alla ser ut som att de inte alls är dirigerade statister. Få kaffet att gå runt. Gå upp mitt i natten för att filma på morgonen. Margheritas mamma ligger kvar i den där sjukhussängen och tynar bort. Hon är där hos henne så mycket hon kan. Och mamman är i hennes tankar oavbrutet – verkligheten att hon ska dö tar sig in i vardagens minsta vrå och gör snart jobbet omöjligt.

Huvudpersonen i filmen-i-filmen spelas av Barry Huggins, importerad från USA; Huggins spelas av John Turturro och ska eventuellt vara en pastisch på Al Pacino. Den som kan det minsta lilla om italiensk filmkultur vet att det är ganska typiska förtecken – inte bara har landet en tradition av politiskt filmande, de har även en tradition av att importera storstjärnor för att sälja filmer utomlands. Barry är fint gestaltad av Turturro, som perfekt skapar känslan av den malplacerade amerikanen i Europa. Han fungerar både som en slags comic relief och som en kontra-symbol till Margherita, som är en seriös filmare som störs av personliga problem. Barry är en oseriös skådespelare som drivs av personlig självgodhet. Han kan inte sina repliker, och har svårt att prata italienska, men skyller helst på att manuset är dåligt.

Vilket det kanske är…? Det finns onekligen något tragiskt futtigt i filmen som Margherita jobbar med – den verkar vara vad man med svensk jargong skulle kunna kalla för ett ”sosse-drama”, och det kan till och med vara Moretti som ger sig själv en pik då hans senaste par filmer varit samhällsmedvetna men inte direkt minnesvärda (även om hans senaste film Vi har en påve, där den nya påven inte vill ha sitt ämbete, visade sig osedvanligt profetisk eftersom den nya påven kom att abdikera).

Som i vilken sådan här film som helst är det dock, förstås, huvudpersonen som driver allt framåt. Margherita Buy är perfekt trovärdig som Margherita, en kvinna som har arbetat sig fram i en karriär man behöver armbågar av stål för att klara sig i – hon vet att hon inte får visa svaghet utåt, så hon försöker hålla en saklig attityd till allt som händer omkring sig, och inte förrän moderns död är så nära att hon kan känna den i sina mardrömmar börjar chocken närma sig. Hela filmen är en slags studie i hur en människa beter sig när hon är under stress, och möter stora emotionella utmaningar, men samtidigt är alfa-personen som måste hålla reda på allt och alla omkring sig.

Det är inte en film som slår på stora trummor eller övertydliga metaforer och det är meningen. Film är eskapism och artistisk extas, men inte för Margerhita. Inte den här gången. Den här gången försöker hon gå in i sitt arbete utan att lyckas. Verkligheten, den nakna och märkliga, är psykande påtaglig för henne.

Och då blir inte heller Mia Madre den extatiska eller eskapistiska filmen. Den följer Margheritas känslor och tillstånd – en jämn puls som ändå är full av svackor och sviktar ofta, vi kan ana traumats svindel. Den smärtan är personlig och omöjlig att analysera eller rationalisera. När Margheritas mamma är gammal och sjuk och hon är den som måste vara där i hennes sista stunder, och osjälviskt hålla hennes hand medan hon yrar på väg mot den sista vilan, då är det inte tal om någon fantasi.

Samtidigt är Mia Madre, just, en film. Det autentiska tricket är helt cinematiskt. Att Moretti kunnat göra en så enkel och okomplicerad film, och samtidigt få alla dess innebörder att vara så komplexa och mångfasetterade, det står som förklaring till hans Guldpalm för fjorton år sedan med Ett rum i våra hjärtan (2001). Han kan konsten att berätta om människor och få till alla nyanser, bara genom några streck med pennan.

FREDRIK FYHR

*

0 mia madre videosöndag

MIA MADRE

Originaltitel, land: Mia Madre, Italien/Frankrike.
Urpremiär: 16 april 2015 (Italien).
Svensk premiär: 25 december 2015.
Speltid: 106 min. (1.46)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (Red Epic)/DCP/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Margherita Buy, John Turturro, Giulia Lazzarini, Nanni Moretti, Beatrice Mancini, Stefano Abbati, Enrico Ianniello, Anna Bellato, Toni Laudadio, Lorenzo Gioielli, Pietro Ragusa.
Regi: Nanni Moretti.
Manus: Nanni Moretti, Francesco Piccolo, Valia Santella.
Producent: Nanni Moretti, Domenico Procacci.
Foto: Arnaldo Catinari.
Klippning: Clelio Benevento.
Scenografi: Paola Blizzarri.
Kostym: Valentina Taviani.
Produktionsbolag: Sacher Film, Fandango, La Pacte, sam. Rai Cinema, Ifitalia, Arte France Cinéma, support. Fonds Eurimages du Conseil de l’Europe, Ministero per i Beni e le Attività Culturali (MiBAC).
Svensk distributör: Folkets bio.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *