Regi: Icíar Bollaín
Till och med regnet är en mycket intelligent film för åskådare som är medvetna om vad dom ser på. Det är en film som innehåller ytterligare en film, och det är också en film som innehåller två berättelser – en om konsten och en om livet. Därtill innehåller den två perspektiv – perspektivet hos den som kan riskera livet för att få fullfölja sin dröm och perspektivet hos den som kan riskera livet för att överhuvudtaget få leva.
Filmen handlar om en filminspelning. Regissören heter Sebastian (Gael Garcia Bernal) och hans projekt går ut på att göra en film om Christopher Columbus upptäckt av Amerika. Detta har han valt att göra, med sitt entourage, i staden Cochabamba i Bolivia. Idén är kläckt av hans cyniske producent Costa (Luis Tosar) som är expert på billiga lösningar. Stolt har han räknat ut att han kan få två tusen statister att spela roller som indianer eftersom dom är ”nöjda” om dom får två dollar om dagen. Costa är dock inte lika naiv som Sebastian, och när Sebastian hittar den perfekte lokala begåvningen för att spela rollen som indianernas rebell-ledare – den intensive Daniel (Juan Carlos Aduviri) – anar han oråd och säger att han kommer att ånga sig. Sebastian tycker att Daniel är perfekt i rollen. Visst, erkänner Costa, men han utstrålar trubbel.
Det visar sig att Daniel är mer lämpad för rollen än de tror. Han är nämligen i själva verket en rebell-ledare i verkligheten. I Cochabamba har regeringen allierat sig med multinationella företag för att exploatera stadens vattenförråd – det vill säga de suger ut stadens vatten för att privatisera det. Detta leder till en folklig motståndsrörelse som snart växer sig allt mer våldsam och snart märker Sebastian och Costa att deras filminspelning är inringad av en stad i kaos. Fast beslutna att genomföra inspelningen – och även fast beslutna att få Daniel att fortsätta vara med i filmen – improviserar dom sig fram i omständigheter som blir alltmer desperata och livshotande.
Det här är en sån här film som belyser alla möjliga perspektiv på en och samma gång. En rationell instinkt hos många människor vore säkert att ta sitt pick och pack och sticka därifrån så fort som möjligt – men då har man aldrig träffat människor som jobbar med film. En annan aspekt man inte glömmer är den hisnande kontrasten mellan filmskaparnas eldsjälsvilja att få Daniel kvar i sin film, medan han själv givetvis ser deras film som fullständigt sekundär. Sebastian förklarar tidigt att hans film kommer före allt annat. En av dom första saker Daniel förklarar är att det finns viktigare saker än hans film. Den här filmen – notera metaperspektivet – dömer aldrig ut sina karaktärer, utan har dom ständigt spända mot varandra i en kaotisk omständighet. Alla som någonsin haft något att göra med en filminspelning vet att det redan är kaotiskt till att börja med. Att genomföra en film i en stad som är i upprorstillstånd är en förvirring som knappt går att föreställa sig. Inte minst när den postkoloniala skulden gör sig påmind. Det är en berättelse om kreativa människor med social status som gör en film om historisk exploatering av människor och hamnar mitt i en nutida explotation – som dom dessutom själva är en del av. Vid ett tillfälle träffar de stadens högsta ledare; Sebastian påpekar att folket inte kan köpa vatten om dom bara tjänar två dollar om dagen. Han får som svar att det är samma lön dom själva ger sina statister. Sebastian förklarar att dom har en låg budget. ”Don’t we all?” får han till svars.
Men den här filmen är inte bara en postkolonialistisk studie, det är också en originellt genomtänkt film. En av de mest spännande aspekterna av den är – det högst medvetna – valet att aldrig visa filminspelningen som en filminspelning. När filmen om Colbumus spelas in får vi aldrig se några kameror, eller Sebastians avbrott för omtagningar, eller något som föreslår att vi har att göra med ett arbete. Scenerna spelas ut som om de vore en riktig film, vilket bland annat gör att den funktionella alkoholisten Anton (Karra Elejalde) får träda fram som Columbus som om vi ser en helt annan film; det antyds att Anton är någon form av internationellt berömd skådespelare och hans burdusa alkoholism gör inte den känslan långsökt. Han utgör filmens subtila comic relief – han är inte trevlig, men han är inte så pass cynisk att han blir en antagonist. Dessutom tar filmen tid på sig att förklara även hans karaktär, med några små subtila gester. Vid ett tillfälle, när det ser ut som att filminspelningen är över, vill han inte lämna Bolivia eftersom han säger att han inte har någon som väntar på honom där hemma.
Jag antar att Gael Garcia Bernal, som spelar Sebastian, är filmens affischnamn men det är inte han som är den drivande eller mest intressanta karaktären; i början attraheras vi av hans naiva entusiasm och vad som verkar vara sympati för lokalbefolkningen han knappt verkar förstå att han utnyttjar. Men det visar sig efterhand att han, som dom flesta regissörer, drivs av sitt eget envisa storhetsvansinne. Istället är det Costa – stabilt framförd av Luis Tosar – som genomgår en inre resa i filmen. Vi märker inledningsvis att han är cynisk men inte dum. Genom hela filmen försöker han skjuta lokalbefolkningens problem åt sidan och ständigt försöker han se till så att Daniels och Sebastians två viljor kan nå en kompromiss. Men i slutändan måste även han välja att inte göra det han kom till staden för att göra, utan att göra det som är rätt. Detta sker mot slutet av filmen, och leder bland annat till en nagelbitande sekvens som innefattar en turbulent jeep-färd genom vad som i stort sett är en krigszon, och händelsen som triggar igång vändningen är inte extremt trovärdig men den fungerar för att filmens slutgiltiga moraliska ståndpunkt ska bevisas. Det leder i slutändan till känslan av en film där man i början undrar vad man ser på och i slutet förstår precis vad man sett från första början.
Filmen utspelar sig år 2000. Varför? Därför att den situation som återspeglas i Cochabamba hände i verkligheten, och de våldsamma protesterna är högst verklighetsbaserade. Jag kände inte till dom på förhand, och jag har en känsla av att de flesta som läser den här recensionen inte minns eller känner till dom heller. Jag spar den informationen till sista stycket eftersom det sätter hela perspektivet på sin spets. Daniel får i filmen två dollar om dagen för sin medverkan i filmen om Columbus, som de rika männen vill färdigställa i hans stad där han kämpar för att få slippa betala för att få dricka vatten. Man måste oundvikligen undra vad Juan Carlos Aduviri, som spelar Daniel, fick.
Ett svar på ”Till och med regnet”