Bone Tomahawk

Bone Tomahawk är en av 2015 års mest hypade, och bästa, amerikanska indiefilmer. Den ambitiöse filmätaren i Sverige har redan köpt filmen på import-BluRay, men den har inte haft spåret av en release förrän nu (den gick faktiskt inte på vare sig Stockholms eller Göteborgs filmfestival).

Många ofattbart urusla filmer, som ingen vill eller bör se, kommer ut på VOD direkt, utan filter – jag antar att det beräknas finnas en marknad för själlösa och anonyma tonårsfilmer eller publikföraktande skräckfilmer gjorda för en tia, filmer som mer än något annat borde skrämma bort människor från att någonsin se en ny film igen – men de bra filmerna är det tydligen ingen distributör som är där och lägger vantarna på direkt. Man får vänta tills filmen gått världen förbi. Bone Tomahawk är faktiskt, skulle jag påstå, en nygammal film. Det ska vara ett bolag som Studio S – den tappra, sista utposten – som gör det hederliga och till sist bara ger oss den.

Men lägger vi mitt gnäll åt sidan så kan vi ju förstås vara glada över att det nu går att se filmen på svenska plattformar. Det är nämligen en sällsynt välgjord och spännande liten genrepudding. En Western, å ena sidan, och en typ av skräckfilm, å andra sidan.

Båda dessa genrer mår väldigt bra av att ha Kurt Russell i huvudrollen. Russell har varit skådespelare sedan barnsben och han är en naturbegåvning – i Bone Tomahawk spelar han sheriffen, och jag kan inte komma på en enda levande skådespelare som kan vara bättre i rollen. Jag säger sheriffen… behöver jag vara mer specifik? Han är sheriffen, i den lilla staden. Så.

Det är mycket imponerande att vi kan börja där, så enkelt, för att förklara den här filmen. Långfilmsdebutanten S. Craig Zahler vet att genren tillhör filmhistorien och inte honom. Han låter Howard Hawks spöke diktera innehållet. Russell är praktiskt taget John Wayne. I filmen står han emot oändligt mäktiga motståndare, precis som i Rio Bravo (1959), och precis som i den filmen är hans enda hjälp högst bristfällig; här en gammal gubbe (Richard Jenkins), en skadad och halt man (Patrick Wilson), en instabil och skjutglad sadist (Matthew Fox) och en saltig, autonom läkarkvinna (Lili Simmons) – hon hade kunnat komma till användning, om det inte vore för att hon var kidnappad.

Av indianer? ”Looks like it” säger Russells sheriff Hunt, när han inspekterar en pil. Men han har aldrig sett en sådan pil förut. Byns lokala indiankännare förklarar att kvinnan blivit kidnappad av en särskild inavlad stam av grottmänniskor. Hunt frågar hur han ska ta sig till dem. Indiankännaren avråder honom. Varför? ”De dödar dig på sekunder”.

Hunt, med Russells självklarhet, hör det allvarliga dödslöftet samtidigt som han automatiskt ignorerar det. Det är inget alternativ att stanna hemma. Om det är nu han ska dö så är det nu han ska dö. Nämnda biroller är de han har med sig. Mannen med det brutna benet är kvinnans tappra make. Han kan omöjligen överleva den långa vägen till de där mardrömslika grottorna. Han kan omöjligen stanna hemma.

Så Bone Tomahawk är alltså en Western av gamla virket om ett gäng bristfälliga gunslingers som ger sig ut i ödemarken för att genomföra ett omöjligt uppdrag. Filmen är inte bara respektfull mot genrens guldålder, den har en genuin förståelse för den; den bär på dofter av arkaiskt hjältemod, äventyr på celluloid.

Samtidigt är det en skräckfilm. Något hänger skevt. Zahler kan skapa doften av Howard Hawks, men han kan också skapa doften av en tidig Sam Raimi. Där många skräckfilmer idag känns som manierade och överdrivet genomtänkta spökhus-attraktioner kan Zahler skapa det där som går igen i klassisk skräck – från Nosferatu till Evil Dead, vidare till Låt den rätte komma in i vår tid; den kusliga känslan av att det fortfarande existerar något okänt där ute.

Han slår an tonen redan från början, med ödesmättad musik, ett långsamt tempo som bara blir mer spännande ju mer Zahler visar och ju mer han låter bli att visa. Han förstår skillnaden. Vilka scener som filmas och vilka som bara omnämns. Han förstår hur vi skapar våra egna bilder, och han utnyttjar det. I början av filmen får byn besök av en främling (David Arquette) som tystlåtet, utan mycket tålamod, vill supa till. Han svarar dåligt på tilltal. Han vill inte säga vem han är, vart han varit. Han har sett saker där ute i vildmarken… och vi det laget vi närmar oss den där grottan, som bara annonseras av en särskild passage som löper mellan ett berg – liksom en entré, eller en gräns – då är vi i hjärtat av det okända, där vi bara har fasa att möta.

Bone Tomahawk är en sällsynt välgjord film, i synnerhet för att vara gjord på den här budgeten av en oetablerad regissör. Typiskt sett när filmer blir hypade så förväntar jag mig tomma filmer med mycket stämning, eller tunna filmer med lite förvirrande distraktioner, som om filmskaparna är så rädda för att misslyckas att de inte vågar göra något; det får räcka med att skapa intrycket av att något är där.

Denna film har stämning, rätt rytm, och en mycket stilsäker visuell utformning – ja – men manuset är också ett förstklassigt exempel på hur man kan böja på filmens grammatik och konventioner och använda dessa saker mot publiken. Varje scen tycks innehålla något vi sett i en annan film någon gång – men så kommer en överraskning, något som gör det till något helt annat den här gången; man riktigt längtar efter att få se vad som kommer att hända i nästa scen.

Också karaktärerna är ovanligt väldefinierade och otroligt välspelade. Russell är redan nämnd, Richard Jenkins är nästan alltid bra – men Zahler regisserar dem så att vi faktiskt tror att de är två gunslingers som känt varandra i femtio år. Patrick Wilson, en skådespelare med mer begränsad vidd, blir också en lysande närvaro i rollen som mannen som vill mer än han kan, och om Russell är John Wayne så är Lili Simmons oundvikligen Jean Arthur, kvinnan som konstaterar att problemet med vilda västern inte är indianerna utan vädret utan männen: ”This is why frontier life is so difficult” utbrister hon, ”because of the idiots”.

Snitsigt är bara förnamnet på balansen som Zahler håller i Bone Tomahawk – vissa sekvenser är becksvarta och vedervärdigt groteska, men våldet har en karaktär som går ihop med resten av filmen; den är karg men elegant, grym men också rolig ibland (om man har en dödsföraktande humor). Den börjar tyst och kryper långsamt mot en upplösning som vi redan från början vet måste bli blodig, kanske värre än vi orkar. Att se filmen är lite grann som att ta ett djupt andetag och sedan hålla andan i två timmar. Den leker med oss in i det sista.

FREDRIK FYHR