★★½, drama, komedi, politik, verklighetsbyggt, Video, VOD/Stream

Whiskey Tango Foxtrot

ww

När vi tänker på krigskorrespondenter – de där modiga, astronautliknande själarna vi ser på nyheterna, varpå vi oundvikligen måste undra ”usch, jag undrar hur det där måste vara” – så är jag inte säker på att en komedi med Tina Fey är det första som dyker upp i huvudet.

Jag är inte säker på att Whiskey Tango Foxtrot egentligen tycker det heller, men Fey har huvudrollen och hon är oundvikligen rolig. Orättvisa moln hopar sig på förhand: Kan Tina Fey vara mer än Tina Fey? Kan hon verkligen spela en roll? Naturligtvis kan hon det – hon har talang nog så det räcker och blir över, allt hon behöver är en vettig karaktär, ett stabilt manus och en bra regissör.

Whiskey Tango Foxtrot har olika delar av de där sakerna, till olika grader. Filmen är en filmatisering av memoarer skrivna av Kim Barker, journalisten från Chicago Tribune som rapporterade från Afghanistan, och det kriget som följde den elfte september 2001 men som nästan genast kom i skymundan av kriget Irak och som därefter föll i en ledsam mediaskugga.

Filmen är inte helt dålig, men stapplande – bra exempel återfinns redan på adaptionsstadiet. Boken hette ”The Taliban Shuffle” men filmen är döpt efter detmilitära kodordet för termen ”WTF”. Barker har gått från att vara skrivande journalist till att i filmen vara TV-reporter. Och, mest besynnerligt, Kim Barker heter i filmen Kim Baker.

Dessa rätt oklara förändringar verkar nästan rimma med Bakers fisk-på-land-tillvaro i Afghanistan. Skämtet är att hon inte är någon fältreporter utan mest sysslat med personliga texter, och som något bekväm kvinna i en begynnande medelålder går hon inte direkt som handen i handsken bland machomilitärer, afghanska seder eller de unga reportrar som är på plats för att dokumentera kriget; hennes första kompis, sedermera rival, spelas av den käcka Margot Robbie som genast frågar henne om hon får ligga med hennes kamerakille.

Bäst är filmen ändå här i början, när Fey gör situationskomik av en allvarstyngd och kutympräglad plats. Vad gör man om man blir kissnödig i baksidan av en militärjeep, mitt under ett uppdrag? Man får kissa ute i öknen, naturligtvis omringad av ett dussin män som vaktar ens position med gevär. Feys aura av sunt förnuft och normalitet ger en glad och lite ovanlig kontrast mot det högspända militära allvaret som vi är så vana vid att se det i filmer idag. Billy Bob Thornton är mycket stabil som en general som ser på henne med ett leende i mungipan som aldrig riktigt infinner sig, men vi anar att det nästan är där. Det känns som en film som har någonting smart och kul att erbjuda.

wtf

Sedan fortsätter filmen. Du fortsätter titta. Filmen fortsätter pågå. Du tittar. Någonstans börjar det kännas som en utmaning. Det är som när ett tåg stannar mitt i ingenstans, och du utgår ifrån att det ska fortsätta rulla när som helst men så går minut efter minut och någonstans börjar du inse att du kanske blir fast här ett tag.

Ditt händer. Datt händer. Baker intervjuar en ung soldat, kanske han har något att göra med något vi får veta senare. Kanske inte. Charmknutten Martin Freeman dyker upp som potentiellt kärleksobjekt. I synnerhet när distansförhållandet med den egna partnern börjar gå dåligt för Baker – det är inte bara den dåliga uppkopplingens fel (att skajpa från Afghanistan är inte så lätt). Fey verkar upptagen med att inte låta filmen förvandlas till en uppföljare till Bridget Jones dagbok.

Okej, okej, men vem är då denna icke-bara-Tina-Fey, och varför tittar vi på henne irra runt i Afghanistan? Vi får diverse episodiska upptåg som knyts ihop på vaga sätt, vissa saker är lustiga och andra mer allvarliga. Det är inte direkt dåligt, men det hade varit bättre om det varit bättre. Hade det inte varit för Tina Fey hade filmen varit en odefinierbar dimvandring genom vem-vet-vad.

Förr eller senare vill man ju kunna pussla ihop bitarna en film ger en, försöka förstå vad poängen är med att vi ser just den här bilden. Om det bara är för att få se en bra historia så är filmen knappast speciellt lyckad, eftersom intrigtrådarna är mestadels sentimentala och klichéartade (på ett sätt som blir sådär extra trist när det vi ser är byggt på verkliga händelser). Jag vet att Kim Baker – Barker, eller vem hon nu är – är mer intresserad av sitt jobb i Afghanistan än hon är av sitt kärleksliv. Jag vet att det är kul att hon är en fisk på land, men det är också viktigt att hon börjar känna att hennes arbete verkligen är viktigt. Hon är med om en och annan livsfarlig strid. Hon blir erbjuden att bli ”speciell vän” åt Afghanistans premiärminister (inte helt kosher spelad av Alfred Molina). Hon har också dagen-efter-mys i sängen, sådär som i en romantisk komedi… fast nu går jag i cirklar.

Något av alla de här sakerna borde filmen kanske handlat mer om. Jag förstår att memoarerna kunde pendla lite hit och dit, eftersom text inte förtydligar innehållet på samma sätt som en bild gör. Det låter inte motsägelsefullt när man läser att Kim Barkers tid i Afghanistan hade många olika aspekter. Det blir däremot dimmigt när man ska se Kim Baker springa runt och vara allt-i-allo-reporter utan tydligt syfte.

Filmen har dock en kropp som är solid, tempot fungerar och man kan egentligen inte klaga på någon inblandad eftersom alla verkar arbeta utefter sina bästa förmågor – ändå pågår filmen, som sagt, i ett alltmer luddigt perspektiv; filmen vill berätta om flera saker men inga av dem hamnar i ett tydligt fokus. Tina Fey kan inte skadas av dåligt material, men hon kan inte ställa sig över det heller. Hon är schysst och kul, trovärdig och jordnära och under filmens gång finns det flera tillfällen då hon ser sig omkring, liksom lite förvirrad, som om hon stämt en träff med en film men filmen dök aldrig upp.

FREDRIK FYHR


wft

WHISKEY TANGO FOXTROT

Originaltitel; land: Whiskey Tango Foxtrot; USA.
Urpremiär: 4 mars 2016 (Kanada).
Svensk premiär: 29 augusti 2016 (DVD, BR, VOD)
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: digital codex (Arri Alexa); DI/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tina Fey, Margot Robbie, Martin Freeman, Alfred Molina, Christopher Abbott, Billy Bob Thornton, Nicholas Braun, Stephen Peacocke, Sheila Vand, Evan Jonigkeit, Fahim Anwar, Josh Charles, Cherry Jones, Scott Takeda, Eli Goodman, Soledad O’Brien, Thomas Kretschmann, Demosthenes Chrysan, Hakim Zamir, Jon Kristian Moore, David Stanford, Vic Browder, Howard Ferguson Jr, Matthew Page, Sterling K. Brown, Andres Segura, Bernardo Saracino, Dylan Kenin, Di Zhu.
Regi: Glenn Ficarra, John Requa.
Manus: Robert Carlock, efter boken ”The Taliban Shuffle: Strange Days in Afghanistan and Pakistan” av Kim Barker.
Producent: Ian Bryce, Tina Fey, Loren Michaels.
Foto: Xavier Grobet.
Klippning: Jan Kovac.
Musik: Nick Urata.
Scenografi: Beth Mickle.
Kostym: Lisa Lovaas.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Broadway Video, Little Stranger.
Svensk distributör: Fox (DVD, BluRay).


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – i enskilda bitar okej berättad och välspelad dramedi om en reporters liv i Afghanistan, men bitarna är av olika karaktär och de bildar ingen tydlig enhet eller solid anledning att bry sig.