Grattis på trettioårsdagen till Siste actionhjälten, en udda film på alla sätt och vis. Det är mer eller mindre ett misslyckande på alla sätt, men idén med filmen är så bra att den bär sig själv genom sig själv ändå. Filmen bygger på ett originalmanus från 1991 skrivet av två studenter. De lyckades sälja det, […]
Fortsätt läsaNemesis (1992)
En av de mest populära filmerna av Albert Pyun, b-filmernas Howard Hawks; en rätt rörig cyberpunkhistoria om sur snut (Olivier Gruner, det sista ordet vad gäller europeiska muskelmän i amerikanska actionfilmer) som går med ”rebellerna” när han blir mer och mer cyborg för varje skada han får. Upptakten är pratig och tradig, men filmen får […]
Fortsätt läsaTerminator 2 (1991)
Filmens pacifism kan framstå som absurd, men jag uppskattar den ändå. Cameron var vis nog att inse att en film om att stoppa kärnvapenförintelse kräver hjältar som faktiskt inte själva mördar människor. Hörnstenarna i filmens filosofi kommer när Lina Hamilton sänker sin pistol och hyssjar sitt offer (egentligen sig själv) som en mor till ett […]
Fortsätt läsaVideodrome (1983)
För långtråkig för att läsas rakt, för rörig för filosofi. David Cronenbergs berömda mögelatmosfär är förstås påtaglig, och gummigojset uppfinningsrikt. Berättelsen är emellertid helt godtycklig. James Woods kastas hit och dit av två ointressanta lag, medan pompöst skådespeleri är tänkt att utlösa en analys av vad ”det nya köttet” kan betyda, utöver att det låter […]
Fortsätt läsaBortom alla ord (Children of a Lesser God, 1986)
Marlee Matlin fick en välförtjänad Oscar för rollen som döv kvinna som jobbar som städerska på en skola för hörselskadade som hon själv gått i hela sitt liv. Ska hennes burdusa humör och dåliga självförtroende helas av ny lärare (William Hurt) som intresserar sig för henne? En välspelad och finstämd film, men skämd av flera […]
Fortsätt läsaThe Atlantis Interceptors (I predatori di Atlantie, 1983)
Sällsynt tillfredsställande italienskt b-spektakel om nikotingult gäng á la A-Team som kastar sig genom diverse explosioner och kaotiska eldstrider. Det har något att göra med att Atlantis rest sig ur havet; den mytiska staden påminner mycket om Filippinerna. Atlantis drottning är en telepatisk rymddrottning och skurkarna är fulingar med Mad Max-kärror. Helt obegripligt men oavbrutet […]
Fortsätt läsaDildo Heaven (2002)
En av ”comeback”-filmerna för snusktanten Doris Wishman på 00-talet. Titeln till trots är det en slätstruken historia, i princip identisk med de ”roughies” hon gjorde på 60-talet, om tre kvinnor som bor tillsammans och har varsin obegriplig kärleksaffär. Inkompetent, inspelad på burkigast tänkbara video, och även utan de knasiga detaljer som Wishmans filmer brukar kunna […]
Fortsätt läsaSpårlöst försvunnen (The Vanishing, 1993)
Ganska lustig nyinspelning av den omskakande holländska thrillern med samma namn, gjord av samma regissör. Keifer Sutherland spelar man vars flickvän försvinner – tre år senare letar han fortfarande och den koko kidnapparen (Jeff Bridges) börjar intressera sig för honom. Denna amerikanska nyinspelning tar den förra filmen steg för steg och får samma intrig att […]
Fortsätt läsaDans efter noter (Second Chorus, 1940)
Medioker Fred Astairefilm, enligt honom själv den sämsta han gjorde och man är beredd att hålla med. Han och Burgess Meredith spelar osympatiska trumpetspelare som kämpar om Paulette Goddards gunst. Få musiknummer och inte mycket till story; alla håller ångan uppe som om filmen blivit inställd och ingen riktigt vet vad de ska göra.
Fortsätt läsaDen otroliga vandringen (Homeward Bound: The Incredible Journey, 1993)
Modern Lassie-film, otroligt äppelkindad och smetig, om två hundar och en katt som kommer på villovägar och måste hitta tillbaka till sin familj. Roliga röster (Michael J. Fox, Don Ameche, Sally Field) bidrar inte till något nyskapande i den här filmen, som är välproducerad, med fina vildmarksvyer, men helt utan överraskningar. Svensk dubb med Martin […]
Fortsätt läsa