Kategori: film
-
The Northman (2022)
Alexander Skarsgård spelar vikingaprins på 900-talet som hamnar i exil när hans far mördas av sin bror á la Hamlet – han blir barbar i landet Rus men återvänder flera år senare för hämnd. Standardstory, med andra ord, som David Eggers förvandlar till en extremt blodig saga omringad av ett estetiskt minfält av minutiösa detaljer…
-
Cliffhanger (1993)
Eventuellt Renny Harlins peak med Stallone i sin karriärs höjdpunkt – det är ”Die Hard på ett berg” men det hela blir aldrig så självklart som det borde. Filmens klassiska inledning leder till en melodram som aldrig riktigt kopplar till konflikten som bryter ut (när John Lithgow, vem annars, leder ett gäng skurkar på jakt efter…
-
Lida (Misery, 1990)
Kathy Bates vann en välförtjänt Oscar för den tämligen odödliga rollen Annie Wilkes, den fd sjuksköterskan som tar hand om författaren James Caan när denne kör av vägen efter en plötslig snöstorm. Hon är hans största fan. Haken? Hon är skvatt galen. Byggd på boken av Stephen King, som han menade skrev sig själv –…
-
I Was a Teenage Werewolf (1957)
Mysig drive in-rysare från 50-talet med visst kultrykte – Michael Brandon spelar yngling med ruskigt dåligt humör och ingen som helst impulskontroll; saker blir ännu värre när han går till en doktor som förvandlar honom till varulv. En standardrysare från eran men utan de typiska skavankerna man hittar i b-filmer av samma slag; Landons varulv…
-
Den farliga skuggan (The Case of the Frightened Lady, 1940)
Strypmördare hemsöker en småskum adelsfamilj på en anrik herrgård och George Merritt från Scotland Yard får börja nosa. Bra skådespelare, särskilt Helen Haye som husets ensliga matriark, men väldigt pratigt och med en uppenbar upplösning.
-
Resident Evil: Welcome to Raccoon City (2021)
Den här filmen, den första Resident Evil-filmen som är något att ha, visar en hel del kärlek till sina kära gamla PlayStation-förlagor (första och andra spelet); det känns som en mysig b-skräckis med mycket av samma textur. Ändå missar filmen poängen när den tar sikte på förlagornas spelpremiss (överlevnad) snarare än deras berättelser – rent…
-
Dödligt möte (Assassins, 1995)
En långtråkig och helt hopplös film från Sylvester Stallones tillknäppta” Armaniperiod” – han spelar trött lönnmördare som jagas av sin arbetsgivare, samt en mardrömslikt exalterad Antonio Banderas. Han gängar med Julianne Moore som spelar någon slags hacker. Hela filmen är en serie dåliga idéer (inklusive valet av Richard Donner som regissör) och det är svårt…
-
Flykten från New York (Escape from New York, 1981)
John Carpenters sunk-kultigaste film med Kurt Russell som Snake Plissken, rötägget som är den ende som kan rädda president Pleasence efter att denne kraschat på Manhattan, anno 1997 ett igenmurat fängelse där organiserad laglöshet råder. Detta får väl sägas representera höjden (eller möjligen botten) av NYC-dystopi; Carpenter lyckades spela in nästan hela filmen på natten…
-
Murder in the Air (1940)
Fjärde och sista filmen där Ronald Reagan spelade hemliga agenten Brass Bancroft i en filmserie som i princip var propaganda från den amerikanska försvarsmakten. Här jagar han spioner som lagt vantarna på regeringens hemliga dokument. Påminner till stor del om en billig proto-Bondfilm med en final på en zeppelinare. Förglömligt men inte alldeles uselt.
-
Psycho II (1983)
Har aldrig riktigt köpt Psycho II, en film som märkligt nog förblivit väldigt uppskattad. Ett problem är att filmen ser ut som en tråkig gardin (det skulle vara en TV-film från början och det märks), ett annat problem är att ingen försökt modernisera stilen eller tonläget (det finns en kulturell avgrund mellan 1960 och 1983…
