-
Nabou – Indigo (2026)
Det finns något resonerande i den belgiske trombonisten Nabou Claerhouts musik. Trombonens röst, och jag vill mena (till den mån jag kan göra mig begriplig här) att trombonen är det blåsinstrument som har mest röst, sitter hos Claerhout som en nära vän sitter i en fåtölj i ett vardagsrum. I Indigo – Claerhouts tredje album…
-
The Non-Stop Flight (1926)
Väldigt underhållande b-filmsspektakel som på ett rätt komiskt sätt påminner en hel del om en Stiller/Sjöström-melodram som Hollywood piffat upp och kryddat till. Svensk-amerikanske Knute Erickson spelar redig fiskarkarl i Laholm vars fagra mö kidnappas av rival – denne tvingar henne att frånsäga sig mannen varpå han blir bitter och kriminell. Årtionden senare möts deras…
-
Made for Love (1926)
Underhållande, dekadent stycke 1920-talsromantik, en av flera filmer som gjordes för att underbygga filmstjärnan Leatrice Joys karriär när hon gick in för en mer androgyn look. Den subversiva undertonen är inte direkt subtil – hon spelar sval hustru till ung arkeolog som beklagar sig, så hedersamt som möjligt, över att han är mer intresserad av…
-
Mumiens grav (The Mummy’s Tomb, 1942)
Händelsefattig uppföljare till Mumiens hämnd som av någon anledning utspelar sig 30 år senare och försätter skådespelarna i åldrings-make-up. Året tycks knappast vara 1970 dock, utan detta är bara en till torftig Frankenstein-klon där mumiemonstret (Lon Chaney Jr) går lös i en ödslig småstad. Mysig natt-TV-stämning emellanåt, men man har verkligen följt minsta ansträngningens väg här….
-
Ennio Morricone – La voglia matta (1962)
Trevlig och väldigt generös tidig exotica från Morricone som grundar sig i ett ledmotiv i tidstypisk rockabillyjazzstil men lätt och ledigt grenar av sig till twistvänliga surfrockinslag och poolvänlig, sopranackompanjerad bossanova som med ett och annat sällsamt tingel-tangel viskar om framtida giallospår. I spår som Miraggio Africano och I nuovi Giovani kan man också höra…
-
Elvis Presley – Elvis (1956)
Elvis andra LP är inte lika ikonisk som den första (Elvis Presley), men för ”kungens” artisteri är det den viktigaste av de två – mer samlad, självsäker och samspelt, med både kraft och en sorts elegant lättja. Elvis är verkligen ett sublimt rockabillyalbum. Låtarna inkluderar jukebox-grejer som Elvis kunde utantill vid det här laget och…
