Fängslande slice-of-life-drama om begåvade men rotlösa ungdomar som kommer in på prestigefull estetskola mitt i New York; somliga studerar dans, vissa musik, andra teater – alla vet med sig att de har talang men deras inre liv är ett virrvarr av nerver och trauman, ojämnt fördelade livserfarenheter och labila egon. Trots originalskriven musik och en enstavig titel är detta alltså inte en Broadwaymusikal utan ett subtilt och lyhört panorama som sitter fast i en fascinerande skarv mellan 70- och 80-tal; Alan Parkers berättande har en dokumentär, naturalistisk anda medan fotot och klippningen angränsar till den montageteknik som skulle explodera med MTV. Stilen används dock inte för sammanfattning här utan det motsatta – genom brottstycken och fragmenterade nedslag följer vi en elevkull från början till slutet av deras vistelse på skolan; detta blir på ett puristiskt sätt filmens enda avsikt, varför vi inte alls får några solskensslut eller färdigformulerade askungesagor. Denna kärva trohet till verkligheten föll inte alls somliga kritiker i smaken när det begav sig, vilket i efterhand kan ses som ett tecken på att 70-talet tagit slut och att även kritikerkåren börjat anamma den kommersiellt gångbara Rocky-formulan. Likväl blev det en film som sakta men säkert hittade sin publik och efterhand blev en hit. Skolans verkliga förlaga – High School of Performing Arts – fanns i verkligheten fram till 1984.
Lämna ett svar