fredrik fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

  • Stranger Than Fiction (2006)

    Lysande metaberättelse om en fantasilös kontorsråtta (Will Ferrell) som lever sitt inrutade liv genom långtråkiga rutiner, fram tills den dag då en röst plötsligt börjar återberätta hans tillvaro som om han är huvudpersonen i en berättelse. Vilket han ju också är! Sanningen bakom detta mysterium visar sig vara strikt metafiktivt – filmen må ha sålts…

  • Lost Souls (2000)

    Spielbergs ikoniske hovfotograf Janusz Kaminski regidebuterade med denna luddiga historia – en av många som spelade på biblisk apokalyps inför millenniet – där Winona Ryder (som en gång i tiden haft en demon i sig) försöker övertyga akademikern Ben Chaplin om att Satan tänker använda hans kropp för att ta mänsklig form. Lågmäld, hårt underdriven,…

  • Avatar: Fire and Ash (2025)

    Tredje Avatar, en lösryckt fortsättning på The Way of Water där familjen Sully hamnar på olika villovägar medan människor med oklar organisationsförmåga fortsätter sin väldigt luddiga exploateringskampanj och en Mad Max-liknande rivaliserande klan dyker upp för att jävlas utan någon bra anledning. Fortsatt tjusiga effekter plaskar på i bild, och Cameron har några intressanta idéer…

  • Frost 2 (Frozen II, 2019)

    En oväntat svag och luddig uppföljare; prinsessan Elsa råkar väcka till liv fram till nu okända andar i en fram till nu okänd skog och reser dit för att på något sätt ställa saker till rätta. Man märker att vuxna människor gjort denna film; Elsa upptäcker att Arendal har ett mörkt kolonialistiskt förflutet (gentemot skogens…

  • Åskhjärta (Thunderheart, 1992)

    Val Kilmer spelar FBI-agent med Sioux-påbrå som skickas till indianreservat för att reda ut ett mord som skett där. Sakta men säkert börjar det gå upp för honom att det finns en konspiration mellan lagväktarna, samtidigt som hans cyniska storstadsskal börjar luckras upp till förmån för det sanna jag som indiankulturen snart letar fram hos…

  • Ennio Morricone – Diciottenni al sole (1963)

    Lättsam, latinskt smaksatt exotica med 60-talets igenkännbara inslag av jazzrock och twist. Saknar mycket till variation och mångfald men den livfulla presentationen håller hög klass för att vara vad det är. I primitivaste laget för att vara Morricone dock särskilt i jämförelse med La voglia matta samma år.