Om man inte har sett den på ett tag, och om man har glömt hur många irriterande filmer J.J Abrams har gjort, är Mission: Impossible III väldigt spännande väldigt länge. Den har dock ett problem. Ett mycket märkligt, egentligen ganska originellt problem. Det är en bomb inbyggd i filmens egen hjärna: Inledningsscenen. Det som på TV-språk kallas ett ”cold open”. Den dramatiska sekvensen som resten av filmen spelar på: Hur hamnar vi där?
Storyn i sig är inte mycket att ha. Intrigen är godtycklig (som med alla dessa filmer). Men inledningen är så övertygande att den kastar en häftig skugga över hela filmen. Oavsett vad som händer vet man att man tittar på en ”hur kom vi hit”-berättelse, och den är väldigt effektiv; man är nervös, man är paranoid, man är dyster, filmen känns nästan farlig. Abrams borde ha tackat någon gud för att han fick Philip Seymour Hoffman i rollen som skurken. På tal om ingenting gör han en av de mest minnesvärda skurkarna i filmhistorien, alldeles som om rollen låg och skräpade i bakfickan.
Sedan, när vi når vår inledning och vårt ”cold open” stängs, så når filmen en total punktering. Inte nog med att spänningsballongen spricker, och den sista delen av filmen känns bedövad och hafsig, hela filmen kopplas om i ens minne; man undrar hur man kunde sitta och tycka allt det här var så spännande. Storyn verkar plötsligt tunn och banal. Som när man mosar en silverfisk och den blir vit och tom, genomskinlig. Det finns nästan ingenting kvar att känna för filmen.
Det hjälper inte att filmen slutar som den gör heller. Abrams borde veta bättre än att bluffa. Ja, det hade kanske varit för hemskt om det vi tror händer faktiskt också händer. Men… vad fan liksom! Det är dit filmen är på väg, tematiskt och logiskt. Man kan inte bara höja insatserna till den punkten och sedan dra sig ur. Om man inte vill ”gå dit”, anta då utmaningen att göra en spänningsfilm utan att fuska. Men Mission: Impossible III känns tyvärr som ett enda stort fusk.