Tarantinos filmer förblir vanligtvis vad de är för mig. Inglourious Basterds är inte som att se en ny film varje gång jag ser den. Pulp Fiction är fortfarande exakt lika bra, varken mer eller mindre. The Hateful Eight kommer aldrig att bli bättre. Django Unchained kommer alltid att vara samma ojämna upplevelse. Det här är filmer som påverkar en medan man ser dem. De hänger inte kvar. De håller en inte vaken om nätterna. De är väldigt effektiva och imponerande, för det mesta, även om de inte verkar ha något större djup.
Det enda undantaget, åtminstone för mig, är Death Proof, som är en film som verkar bli bättre och bättre för varje gång jag ser den. En del av det har att göra med att jag kan uppskatta en film där folk mest bara pratar och umgås, medan jag tyckte att det hela var lite för klent 2007; då lär jag också ha uppfattat Tarantinos ”kvinnodialog” som lite pinsam. Idag tycker jag den gör något med filmen, den skapar lite djupt vatten åt Tarantino, som ju oftast leker där han bottnar. Jag känner definitivt en enorm känsla av föraning inför den oändliga uppbyggnaden också, vilket jag inte är säker på att jag gjorde när jag såg den på bio. Jag misstänker att jag var mer okänslig för sånt när jag var yngre. Jag inser att måste ha varit 21 när den här filmen kom. Vad vet man då.
Tarantinos val efter Death Proof har gjort att filmen fått ett tydligare fokus. Med ”val” syftar jag på hur han på ett iögonfallande sätt tog sig an stora teman. Det gjorde honom inga tjänster. Det finns en anledning till att hans filmer inte håller en vaken på natten, trots allt, medan Schindler’s List eller McCabe & Mrs. Miller kanske gör det. Även om jag uppskattar Basterds och delar av Django (en gentlemansnick till Hateful Eight också, även om jag tror att det var filmen där Tarantino till sist gjorde bort sig) gjorde filmskaparens svindlande anspråk dem till retoriskt besvärliga, forcerat formalistiska, alltid lite skeva i sin deadpan-underton; ”ta det på allvar”, liksom. När Tarantino själv satt och sade att allt i Basterds kunnat hända i verkligheten så skrattar man ju som Landa själv. Karlns förståelse för Europa är lika sofistikerad som Leones förståelse av USA.
När man har mer att visa än att säga – och Tarantino har det definitivt – så är det bättre om man viskar sina poänger samtidigt som man visar upp det man har att saluföra. Tarantino gör just så i Death Proof. Filmen är en hyllning till offren för sexuellt störda seriemördare, men inte förrän i eftertexterna, med ”Chick Habit” som spelas över polaroider av seriemördares offer, kan man vara säker på saken. Medan filmen pågår är tematiken bara ”i luften”, den liksom förföljer karaktärerna och deras häng. Kvinnorna är uttryckligen autonoma och utan anknytning till politisk konnotation. Filmen utmanar oss: Politisera dem om du törs! Och i slutändan måste vi såklart göra det också. Ingen kvinna kan bara sitta och hänga på en bar, när det hela dras till sin spets. Tarantino vet förstås detta; han älskar att spela med förväntningar där det sårar oss som mest. Han går till och med så långt att han får oss att känna Stuntman Mikes upphetsning över hans sexuella slakt; en orgasmisk bilolycka berövar oss de människor vi tycker om – men när Mike får sitt straff så leds vi till att tycka synd om hans patetiska, fallna uppenbarelse.
Men det där är standard för Tarantino. Det speciella med tematiken i Death Proof, till skillnad från de tre filmerna som följde den, är att den utspelar sig mellan raderna, för den som är klyftig nog att lägga märke till den. Tarantino är extremt intelligent, men på grund av hans popintressen och barnsliga framtoning så blir detta ofta förbisett. I Death Proof är han som mest sofistikerad; han dämpar allt han har på hjärtat och låter det krypa in under den fängslande estetiken. Och under huden på oss. Han skulle göra detta igen i Once Upon a Time in Hollywood och återigen ledde det till något sublimt.
Kanske kan jag inte med gott samvete säga att Death Proof är mer av en film än Tarantinos mer ambitiösa och mer gedigna filmer (inklusive Inglourious Basterds, som trots sina pinsamma anspråk är en väldigt imponerande film) men jag börjar känna att jag gillar den mer än de flesta av dem.