LĂ„t oss vara klara pĂ„ en sak: Ingen film förtjĂ€nar unisont beröm, sĂ€rskilt inte vid första ankomst. Det Ă€r inte en principsak sĂ„ mycket som en realitet. Det finns, eller har alltid funnits, nĂ„gon nĂ„gonstans som inte gillat en film. Det betyder att en blytung konsensus aldrig speglar sanningen. 95 pĂ„ Metascore – eller hur man nu vill definiera konsensus – Ă€r som siffrorna och procenten nĂ€r ryssarna gĂ„r till ”val”. NĂ„got har gĂ„tt fel nĂ„gonstans. Siffran faller pĂ„ sin egen orimlighet. Vissa filmer blir efterhand institutioner, som Citizen Kane (1941) eller En kvinnas martyrium (1928), men Ă€ven de filmerna ogillades av nĂ„gon, nĂ„gonstans, nĂ„gon gĂ„ng. Egentligen borde alla recensioner vĂ€gas om sĂ„ att alla filmer har 50 av 100 vem som Ă€n skriver vad. Det vore kanske ett steg pĂ„ vĂ€gen mot ett bĂ€ttre kritiskt klimat, vem vet.
En film som Parasit Àr sĂ€rskilt lömsk i det hĂ€r avseendet, eftersom En Otroligt Bra Film alltid kommer lastad med idĂ©er om att den SĂ€ger NĂ„got Viktigt och Ă€r SĂ„ Otroligt Relevant. Vi vet detta eftersom den hĂ€r filmen, den hĂ€r filmen av alla, fĂ„tt en svensk titel. Gott om filmer gĂ„r ju upp som ”This That and the Other – Adjective Verb Bonanza” men denna, som har den helt okomplicerade internationella titeln Parasite, förĂ€rats den svenska titeln Parasit. Det kan bara ha skett för att ingen ska missta filmen för en asiatisk skrĂ€ckfilm. En film som vinner guldpalmen mĂ„ste ju per definition vara God Konst, gud bevare mig vĂ€l för nĂ„got annat. Den anlĂ€nde alltsĂ„ till svenska biografer med den underliggande signalen: ”ĂvervĂ€g nu denna film nobelt! Förbered de stĂ„ende ovationerna. Skriv ner nĂ„gra lyriska formuleringar i förvĂ€g sĂ„ blir recensionen lĂ€ttare att skriva sedan. Inse redan innan du ser filmen att dess goda rykte stĂ€mmer, sĂ„ slipper du hĂ„lla pĂ„ och tĂ€nka för mycket.”
Att filmen blivit sÄ hyllad Àr suspekt ocksÄ av en annan anledning: Bong Joon-ho har ju, enligt egen utsago, gjort en om klass och sociala orÀttvisor. Hur mycket bett har egentligen en sÄdan film om alla Àlskar den? Borde inte en sÄdan film vÀrd namnet, röra upp kÀnslor och dela upp folk i olika lÀger? Konsensus speglar trots allt inte vÀrlden vi lever i. Vi tycker, som bekant, olika. VÀldigt olika. Hade Parasit varit ett mÀsterverk, en film som speglade vÄr vÀrld pÄ ett sÄ dynamiskt sÀtt som man bara kan förestÀlla sig, sÄ hade den lett till hatstormar och polispÄdrag och den hade inte kommit i nÀrheten av att fÄ nÄgra Oscars.
Som jag ser det Ă€r Parasit en slags saga – en oerhört vĂ€lgjord film, spĂ€nnande pĂ„ grund av hur den konstruerar sin intrig men fĂ€ngslande pĂ„ grund av sĂ€ttet den tassar och slirar sig omkring en politisk kontext. TvĂ€rtom mot vad mĂ„nga sĂ€kert anser sĂ„ tycker jag inte att det Ă€r en speciellt realistisk eller överdrivet ”relevant” skildring av senkapitalism eller social ojĂ€mlikhet och inte heller Ă€r det en sĂ„dan dĂ€r sörjigt existentiell bit relativism om att vi alla Ă€r sĂ„dana monster egentligen, och sĂ„ vidare. Det Ă€r tvĂ€rtom en film om fundamental dumhet. Intrigen Ă€r sĂ„ absurd, ibland rent korkad, att det Ă€r ett stort bevis pĂ„ Bong Joon-hos talanger att vi inte riktigt mĂ€rker det nĂ€r vi ser filmen.
KaraktÀrerna Àr mÀnniskoskal som bara definieras av sina beteenden, ungefÀr som om filmen utspelar sig i en framtidsvÀrld enbart befolkad av artificiell intelligens. Det Àr delvis dÀrför filmen Àr sÄ spÀnnande. Egentligen bryr vi oss bara om vad de hÀr figurerna gör och hur det ska gÄ för dem. För den som inte vet handlar filmen om en fattig familj som infiltrerar en rik; den fattiga familjen bor i en kÀllare tillika sanitÀr olÀgenhet, den rika i ett flÄdigt designat hus bakom stÀngda grindar. Sonen i den fattiga familjen lyckas av en hÀndelse bli engelsklÀrare Ät den rika familjens dotter. NÀr de behöver en till lÀrare rekommenderar han sin syster, naturligtvis under falsk identitet. Systern rekommenderar pappan som chaufför, pappan rekommenderar mamman som stÀderska, et cetera. Att den rika familjen redan har folk som jobbar Ät dem Àr lÀtt ordnat, för den fattiga familjen Àr faktiskt ett gÀng bedragare som klÀcker den ena vattentÀta kuppen efter den andra; snart har de boat in sig i den rika familjens liv helt inkognito.
Pitchen har sina genialiska sidor. Den rika familjen gĂ„r pĂ„ bedrĂ€geriet eftersom den fattiga familjen vet precis hur de ska bete sig för att framstĂ„ som perfekt tjĂ€nstefolk. Alla spelar sina roller i det sociokapitalistiska maktspelet. Har man vĂ€l kommit in i ankdammen sĂ„ gĂ€ller det bara att kvacka pĂ„. Filmen Ă€r ocksĂ„ som bĂ€st under första halvan, nĂ€r vi inte ser riktiga mĂ€nniskor leva ett riktigt liv sĂ„ mycket som vi ser reklaminfluerade mĂ€nniskoideal leva upp till sig sjĂ€lva i omlopp. Den fattiga familjen arbetar hĂ„rt för sin inkomst, ironiskt nog, medan den rika Ă€r sĂ„ lat och dum att de inte gör minsta check-up pĂ„ personalens högst partiska ”referenser”; de lever ju redan pĂ„ toppen av vĂ€rlden, sĂ„ varför bemöda sig. (Annat Ă€r det hĂ€ndelsevis med den sydkoreanska regeringen, vilket covid-19 kom att visa).
Storyn förutsÀtter att man har överseende med en mÀngd ologiska och osannolika saker, inte minst alla karaktÀrers kompletta naivitet (bÄda familjerna Àr precis lika sjÀlvcentrerade och oupplysta om samhÀllet de Àr en del av), men filmen bygger sitt dramatiska kaplatorn sÄ skickligt att man hellre njuter av vart allt ska bÀra hÀn Àn ifrÄgasÀtter den.
Förutom att berĂ€tta intrigen pĂ„ ett oklanderligt sĂ€tt har filmen Ă€ven en organisk kvalitĂ© – dels kommer den frĂ„n sĂ€ttet den placerar sig i en subversiv sydkoreansk filmtradition (en av filmens stora inspirationskĂ€llor Ă€r Kim Ki-youngs hutlösa moderna kammarspel HanyĆ frĂ„n 1960), dels kommer den frĂ„n regissörens egna upplevelser, dĂ„ han sjĂ€lv i tjugoĂ„rsĂ„ldern arbetade Ă„t en rik familj; det genomlevda gĂ„r an i filmens stĂ€mning genom grepp och detaljer som Ă€r för subtila för att kunna förklaras nĂ€rmare. Men man kan lugnt sĂ€ga att nĂ€r karaktĂ€rerna kliver in i det dĂ€r huset sĂ„ kĂ€nner man det, precis som nĂ€r William Holden snubblar in i domĂ€nen kring den stora villan i början av Sunset Boulevard (1950); kĂ€nslan av att drabbas av frĂ€mlingskap dryper genom bilderna.
HĂ€r nĂ„gonstans glider ocksĂ„ filmen över till fantasi. Satir Ă€r ett för starkt ord (en satir förutsĂ€tter en samhĂ€llsskildring, vilket Parasit inte riktigt har) men till nĂ„gon mĂ„n förvĂ€ntas vi inte heller ta filmen pĂ„ sĂ„ stort allvar. Ăr det egentligen inte #problematiskt att den fattiga familjen Ă€r ett gĂ€ng övernaturligt begĂ„vade bedragare? Ska vi utgĂ„ frĂ„n att alla rika mĂ€nniskor Ă€r kompletta vĂ„p och kĂ€nslokalla idioter? Hade Parasit varit ett mĂ€sterverk hade den tagit sig an sin egen politiska utmaning och faktiskt skildrat varför dessa karaktĂ€rer tĂ€nker och kĂ€nner som de gör.
IstĂ€llet kommer en twist (om det nu Ă€r vad man ska kalla det) som gör om filmen till en mer konkret katt- och rĂ„ttalek; hĂ€r byter den riktning och tar ett svanhopp upp ur sina djupa potentialer, men den Ă€r fortfarande vĂ€ldigt spĂ€nnande och dramatisk och hutlös pĂ„ det dĂ€r numer vĂ€lbekant sydkoreanska kabukisĂ€ttet. Man kan liksom alltid lita pĂ„ att nĂ„gon ligger blodig i slutet av en sĂ„dan hĂ€r film. Det kommer pĂ„ bekostnad av en reell filosofisk och politisk retorik – karaktĂ€rerna Ă€r helt enkelt avatarer, förenklade idĂ©er om mĂ€nniskan snarare Ă€n en ordentlig avbild av henne, figurer smarta nog att inse sin kontext men av nĂ„gon anledning oförmögna att formulera mĂ„nga tankar eller kĂ€nslor om den, som om ett rusigt fattighjon aldrig kan bli lĂ€rd och en kylig rikeman aldrig empatisk. Men man kan inte fĂ„ allt, antar jag.
Jag ska gott och vĂ€l erkĂ€nna att det kanske Ă€r nĂ„gon latent rebell i mig som pĂ„pekar de hĂ€r sakerna. Denne retar sig pĂ„ att mina invĂ€ndningar inte Ă€r mer relevanta. Hade jag brytt mig mindre om film sĂ„ hade jag förmodligen kritiserat Parasit pĂ„ grund av allt den inte Ă€r, istĂ€llet för vad den Ă€r – en oerhört vĂ€lgjord film som vet precis vad den ska göra för att hĂ„lla vĂ„r och sin egen uppmĂ€rksamhet vid liv. Filmens hyllningskörer kan mycket vĂ€l bero pĂ„ att vi helt enkelt glömt att sĂ„ hĂ€r bra filmer faktiskt gjordes en gĂ„ng i tiden. Det Ă€r som att vi glömt bort vĂ€rdet i silvermedaljen och, kanske i nĂ„gon konstig hunger efter att hitta nĂ„got att hylla, bestĂ€mmer oss för att eftersom nĂ„gon film fortfarande mĂ„ste vara bĂ€st i vĂ€rlden, för annars vore det ju bra meningslöst att fortfarande göra film överhuvudtaget, sĂ„ fĂ„r Parasit vara bĂ€st i vĂ€rlden, Ă„tminstone för i Ă„r.
PĂ„ sĂ„ sĂ€tt faller ocksĂ„ filmkritik för tidens historielöshet; istĂ€llet för att nya filmer vĂ€gs mot de som redan gjorts sĂ„ bestĂ€mmer man en ny mĂ„ttstock, som om filmmediet just uppfunnits. Och nĂ€r Parasit har nĂ„gra Ă„r pĂ„ nacken kommer nĂ„gon ny film var superbĂ€st och ingen kommer minnas den. Det pĂ„minner ironiskt nog om den dĂ€r socialistiska devisen att grannen alltid har en dyrare stereo och en Ă€nnu dyrare finns redan pĂ„ löpbandet och skynda dig nu att se den hĂ€r superbĂ€sta filmen för du mĂ„ste ju se den, fattar du vĂ€l, sedan har du sett den och kan vara nöjd en stund och sedan kommer nĂ€sta superbĂ€sta film som du mĂ„ste skynda dig att se, fattar du vĂ€l… och att Parasit faktiskt Ă€r en riktigt bra film verkar av nĂ„gon anledning inte vara det viktiga.
FREDRIK FYHR
Gisaengchung. 2019 SYDKOREA 132 min. fÀrg/ARRIRAW 6.5K, DI 4K/2.39:1. R: Bong Joon-ho. S: Song Kang-ho, Choi Woo-shik, Park So-dam, Jang Hye-jin, Lee Sun-kyun, Cho Yeo-jeong, Jung Ji-so, Jung Hyeon-jun, Lee Jung-eun, Park Myong-hoon, Park Geun-rok, Park Seo-joon.