Satir mår inte så bra av en hand som stryker medhårs, vilket The Queen of Spain bevisar med mindre önskvärd tydlighet – här har vi Penelope Cruz på plats, i rollen som Hollywood-stjärna i Francos Spanien, omringad av scenografi och fotografisk lyster som matchar bröderna Coens Hail Caesar, och en berättelse som handlar om konst (det vill säga motstånd) i en förtryckande plats, på en förtryckande tid.
För inte så länge sedan sa Pedro Almodóvar att det är dags för spansk film att börja utforska Franco-eran, att tiden till sist blivit mogen – jag utgår ifrån att det inte är filmer som den här han syftar på. Den spanska fascismen har ju behandlats, i olika dimensioner, av veteraner som Carlos Saura (Ay Carmela 1990, Taxi 1996) och även Fernando Trueba, som gjort den här filmen, men då blir det gärna med fablernas avståndstagande, en cinematisk motsvarighet till att höja ögonbrynen och nicka lite vagt åt ett håll.
Tekniskt sett är The Queen of Spain en uppföljare till Truebas The Girl of Your Dreams (1998) där Cruz spelade huvudpersonen i en samproduktion mellan Francos Spanien och Hitlers Nazi-Tyskland. Jag har inte sett den filmen, men jag anar på konturerna att det rör sig om samma typ av obekväma pendlande mellan becksvart historia och tveksamt charmig ensemblekomedi; jo, Trueba har hjärtat hos skådespelarna, och båda filmerna handlar i grunden om teaterkompaniets samspelta glädje och den märkliga sfär som är en teatergrupp i färd med en uppsättning.
Macarena Granada, som Cruz’ rollfigur heter, är nu en världsberömd stjärna och Trueba anstränger sig till det yttersta för att fejka till det i början, så att gammalt arkivmaterial klipps ihop med filmens material – som om Trueba inte sett en teknisk innovation sedan Forrest Gump (1994) förlitar han den mesta av ”magin” på tanken att Cruz skulle kunna vara en filmstjärna på 50-talet, då filmen utspelar sig, och ha ersatt Claire Trevor i Mannen utan öde (1955) mot Kirk Douglas, som nu i Technicolor tar tag om Penelope Cruzs axlar och slätar av henne. Det är lagom imponerande och/men det närmaste Trueba kommer till att faktiskt verkliggöra situationen.
I övrigt bygger mycket i filmen på en neurotisk och babblig situation som bara verkar gå ut på mer eller mindre ointressant groll karaktärerna emellan – Macarena återvänder till Spanien för att spela in en påkostad amerikansk-spansk samproduktion om Drottning Isabella och Kung Ferdinand (lämpligt Franco-vänlig). Regissör är ett Fritz-Lang/John Ford-substitut vid namn Blas Fontiveros (Antonio Resines) och som Ferdinand ser vi Cary Elwes, som tvålfager (?) Hollywood-skådis som har svårt att bestämma sig för vilket röstläge han vill använda.
Extremt småputtrande fars-liknande ”tokigheter” börjar uppstå under produktionens gång – Macarena har såväl romantiska känslor för en kollega som privata pappa-problem, Elwes rollfigur visar sig vara homosexuell (och kåt, på ett tröttsamt stereotypt sätt), manuset till filmen är mer eller mindre obegripligt på grund av Francos egna censur; Javier Cámara är bra som regiassitenten som försöker se till att alla ska vara så nöjda som möjligt, men det är väldigt mycket prat och väldigt lite handling.
Det mest icke-roliga med denna mycket icke-roliga film är den deprimerande insikten man kanske får av att den är neurotiskt försiktig just för att det här såret är långt ifrån läkt (åtminstone vad gäller spanskt filmskapande) – Filmen är inte bara tråkig, den är liksom tråkig med flit, för vore den för rolig skulle det bli jobbig stämning och filmen skulle komma för nära ett tabu. Samtidigt använder den sin småcharmiga flärd (filmen har många figurer som himlar med ögonen och viftar med händerna) för att distrahera oss från den underliggande kontexten – och den lättsamma komedin lyckas aldrig möta det historiska allvaret ens halvvägs.
Filmen är ganska konstigt strukturerad också – den börjar med att guida oss igenom filminspelningen tillsammans med Camaras tappra assistent; ganska länge rör vi oss bara bland ointressanta biroller medan Cruz står som nickedocka i rampljuset, gestaltandes en figur som verkar mycket dummare än hon. Skådespeleriet är allmänt ojämnt, med Elwes som särskilt överspelande lågpunkt.
Men så, någonstans halvvägs in, börjar filmen plötsligt intressera sig för Macarena, som kommer till liv som någon slags mänsklig varelse i en melodramatisk och såpoperaliknande intrig där det inte framgår om vi ska ta henne på allvar som människa eller bara se på henne som Penelope Cruz i en film där hon är symbol för sig själv.
Säkert en timme av filmen går utan att något annat händer än att skådespelarna har lunch och pratar om gamla minnen och anekdoter – en brutal iscensättning av Gene Siskels gamla sägande att en dålig film är en film där du hellre vill se en dokumentär om skådespelarna när de äter lunch under inspelningen – men sedan, lika hux som flux kring sista tredjedelen, behagar filmen ”komma igång” och handla om hur den där regissören (som är svartlistad i Hollywood på grund av sina vänstersympatier) blir arresterad för att bli satt i koncentrationsläger. Dags för kompaniet att rädda honom, via de gamla vanliga ”knocka vakterna och ta på deras kläder”-tricken.
Du hör att det är fantasilöst, men det är också förbluffande livlöst gjort. Filmen är så platt regisserad att filmen varken fungerar som fiktion eller verklighet, varken som kommentar eller som eskapism, och det är verkligen varken trovärdigt eller underhållande… det bör inte ens komma som en överraskning att Franco själv dyker upp i filmen, och att hans närvaro är lika urholkad på betydelse eller känsla som något annat.
Det är som att Trueba tror att han kan filma skådespelare som säger repliker, klippa ihop scenerna, och sedan simsalabim ha gjort en film. Man får då en film som Queen of Spain, en som består av scen efter scen som inte kommunicerar något, eftersom scenerna inte har karaktär nog att föreslå ens en hint av ett budskap. Den här stilen maskerar sig, i synnerhet i slutet, som något storsint och nobelt, kanske som smakfullt filmskapande i ljuset av ett komplext tema, men det är inte ett motargument mot den rimligaste anklagelsen man kan ge filmen: Att den är feg, en wishy washy varken-ditt-eller-datt-film som drar vår blick åt ett håll men som sedan inte visar oss något alls.
FREDRIK FYHR
THE QUEEN OF SPAIN
Originaltitel; land: La reina de España; Spanien.
Urpremiär: 16 november 2016 (Madrid).
Svensk premiär: 21 augusti 2017 (VOD).
Speltid: 122 min. (2.02).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.40:1.
Huvudsakliga skådespelare: Penélope Cruz, Cary Elwes, Mandy Patinkin, J.A. Bayona, Aida Folch, Javier Cámara, Santiago Segura, Jorge Sanz, Clive Revill, Carlos Areces, Diana Peñalver, Chino Darín, Neus Asensi, Antonio Resines, Gemma Cuervo, Julián Villagrán, Rosa Maria Sardà, Arturo Ripstein, Ana Belén, Loles León, Guillermo Toledo, Ramón Barea, Enrique Villén.
Regi: Fernando Trueba.
Manus: Fernando Trueba.
Producent: Penélope Cruz, Mercedes Gamero, Mikel Lejarza.
Foto: José Luis Alcaine.
Klippning: Marta Velasco.
Musik: Zbigniew Preisner.
Scenografi: Juan Pedro De Gaspar.
Kostym: Lala Huete.
Produktionsbolag: Atresmedia Cine, Fernando Trueba Producciones Cinematográficas.
Svensk distributör: (VOD).
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag i samarbete med mediekommunikationsbolag (europeisk medelproduktion, periodkomedi); drama, komedi, modern historia, satir, historisk fantasi; treaktstruktur med panoramisk inledande karaktär och mer koncentrerad upptrappning/final.
Betyg och omdöme: Under medel – livlös och opersonlig dramakomedi som saknar tydlig poäng såväl i sin berättelse som dess möjliga historiska kommentarer eller satiriska poänger; tekniskt snyggt iscensatt, men i grunden ambivalent och robot-liknande regisserat, utan ton eller vision; en övertro på långdragna dialogscener märks också.
Ett svar på ”The Queen of Spain”