<- Franciscus, Guds gycklare.
-> Stjärnornas krig.
Snövit och de sju dvärgarna är en monumental filmklassiker. Det är den typ av film som inte kan sammanfattas i en recension, eftersom det vore futilt att återberätta allt som gör den till mer än bara en film. Ändå kanske jag försöker, för jag har en känsla av att filmens enorma kvalité gått förlorad för många efter dessa 80 år. Det är inte längre en måste se-film för cineaster, som blivit mindre intresserade av film för filmens skull och mer vägledda av sin ingrott selektiva ”smak”, och mest känd är kanske filmen för barnfamiljer som tveksamt väger den i sin hand. Varför ska man visa barnen en 80 år gammal film med unkna könsroller, potentiellt antisemitiska inslag och en häxa som till och med vuxna får mardrömmar av?
Nej, Snövit är för läskig för barn – krasst talat – och som ren bruksvara är den väl en antikvitet. Men som film är den utan tvivel ett mästerverk, revolutionär både tekniskt, historiskt och (mest underskattat) för filmberättandet som konstform. Det är en film att visa ihop med Ivan den förskräcklige eller Pansarkryssaren Potemkin – filmer händelsevis regisserade av Sergej Eisenstein, som sa att Snövit var den bästa film som någonsin gjorts. Jag har faktiskt inga problem med det påståendet. Filmen är inte bara en monumental skapelse som produktion, den är felfri från början till slut och reser sig så högt över sina egna ambitioner att man bara kan sitta där stum. Hej och hå, bokstavligt talat, vilken film.
Något du kanske redan vet: Walt Disney gjorde animerade kortfilmer, oerhört populära, och han hade en större vision: Inte bara ville han göra animerad långfilm, en tanke som blev utskrattad av nästan allt och alla, han ville också att animerad film skulle ha samma erkännande som icke-animerad spelfilm; också helt otänkbart. Därutöver ville han göra långfilmer med en slags nationell, universal prägel – alla skulle kunna se hans filmer, som inte skulle vara så läskiga att barn inte kunde se dem men så fantastiska att även vuxna skulle fastna för dem. Denna förutsättning skulle senare översättas till genren ”familjefilm”, även om den inte alls överensstämmer med vad Disney menade. ”Familjefilmer” är så sentimentala, censurerade och medhårsstrykande, och publiken är så van vid att en familjefilm är just så mjäkig, att Snövit idag framstår som smått radikal i sin otäckhet.
Disney var före sin tid på alla plan – tekniskt skulle han anamma tekniker på Snövit som ingen förut sett; evolutionärt såg han utvecklingar för filmen som konstform och industri som ingen annan kunde förutspå; som berättare hade han intuition, fantasi och reflexartad handlingsförmåga; som affärsman såg han chansen att komprimera sitt varumärke med, i, och genom sina produkter. Vad introduceras vi för i Snövit om inte Disneys värld? Sagans enkla struktur används som byggklossar i en nästan minimal intrig. Allt det viktiga i filmen handlar om detaljerna, stämningarna, världbygget, känslan av att det där slottet i Disney-loggan faktiskt finns på riktigt, i en DisneyWorld där figurer som Snövit och de sju dvärgarna existerar i drömsk självklarhet.
Ingenting av det vi ser i filmen kan vi egentligen förstå som mycket annat än summan av arbetet på den – den första sekvensen visar oss drottningens slott, en obehaglig stråke ger oss en isande kall stämning och tornet tycks skrämmande kalt, glädjelöst, som något taget ur en svartsynt mardröm. Drottningen själv tornar upp sig framför den magiska spegeln som en livlös docka, hennes ansikte en mask av kärlekslös illvilja. Ur spegeln anländer en lika glädjelös mask, som med dånande vemodig röst förklarar att Snövit är fagrast i landet; drottningens framtida död hörs i hans röst, som verkar se allt och präglas av sorgen i detta allvetande.
Jag pratar nu om känslor, intuitiva saker, de intryck man får när man känner in filmen. Ska man (fel)läsa filmen som någon slags rimlig berättelse, så är den förstås absurd. Drottningen vill döda Snövit för att hon är snyggare (enligt en spegel!). Snövit själv är en hjärnlös femåring i en dockliknande kropp, och inte är hon heller så bra på ordning och reda som hon ger sken av – när hon kommer till dvärgarnas stuga sätter hon på en gryta mat och går sedan upp och lägger sig. Hallå, du har mat på spisen! Och för vem eller vilka arbetar egentligen dvärgarna åt? Äger de själva alla diamanter i gruvan så hade de ju inte behövt jobba direkt. Har de ett dvärgfack?
Ja, sådär kan man förstås hålla på – är det verkligen troligt att mors lille Olle blir kompis med en björn? Hur kan Törnrosa sova i hundra år? Vem har bestämt att bockarna Bruse heter bockarna Bruse eller att de är bröder? Varför tjatar alla om att sköldpaddan besegrar haren, han hade ju bara tur! I vår tid, när vi verkar vara mer benägna än någonsin att ta alla berättelser bokstavligt talat och aldrig ”känna in” dem, kan filmer som Snövit nästan framstå som abstrakta.
Eller åtminstone drömska. Ser man Snövit idag, kanske efter några glas vin, framstår den som smått surrealistisk, och det är inte undra på att David Lynch hänvisat till den, eller att skräckfilmsmaestron Dario Argento sagt att det är den läskigaste film han någonsin sett och skälet till att han blev fast i skräckgenren. Vi introduceras till en drömvärld i Snövit, och det är intressant att vi börjar med drottningen, den mörka sidan av människan (våldet, begäret, fulheten) kontra den oskyldiga (Snövit) och den goda (dvärgarna), dessa absoluter som i synnerhet Lynch fixerat sig vid.
Hela upptakten av filmen är egentligen en mardröm och precis så otäck som sagor i barndomen var – Snövit är Snövit, hon är ingen ”karaktär”, hon är vi, du, jag eller vem som helst, och drottningen vill ha hennes hjärta i en ask. Det första och enda hon vill är att få en prins – hon önskar sig kärlek i en önskebrunn och möts med ett mordförsök. Logiken är absurd, men dunkelt reaktiv som i en mardröm. Bokstavligen måste vi för vårt inre föreställa oss hur jägaren hugger ner henne och slaktar henne, och vi är fullt förstående inför sättet han vägrar; liksom i en dröm uppstår en spärr, vi vägrar begå handlingen som vårt undermedvetna av någon anledning beordrar oss att göra. Tanken kollapsar, hur den nu sett ut, och Snövit flyr in i skogen som förvandlas till ett fullständigt spökhus där träd förvandlas till monster, grenar läskiga mörkermän och stockar flytandes i vattnet blir hungriga krokodiler.
De här sakerna är så intensiva att de hänger kvar även i filmens glada mittparti – där vi introduceras för de goda, beskyddande dvärgarna och alla glädjesånger (”Whistle While You Work”, ”Heigh Ho”, ”Buddle-Uddle-Um-Dum” och förstås ”A Silly Song”) – och ett barn är förberett på drottningens återkomst, nu som verkligt hiskelig trollpacka med det där förrädiska röda äpplet. Att Snövit symboliserar oskuld är förstås öppet för tolkning, men jag vet inte riktigt hur man kommer förbi den här rent bibliska metaforen. Disneys ikonografi här är blytungt osubtil.
Eller, Disney och Disney. Snövit gjordes förstås av en full uppsättning otroligt begåvade animatörer, ledda av David Hand, projektledaren som angavs som regissör åt såväl Snövit som Bambi (1942), studions andra otvivelaktiga mästerverk och summan av utvecklingarna efter den demonstration som Snövit till viss del är (arbetet på Bambi började samtidigt som arbetet på Snövit, och pågick parallellt med Pinocchio och Fantasia). Det var Disneys direktiv att miljöerna i Snövit alltid skulle vara levande och vitala, det skulle inte finnas något stillastående i bild, vilket gjorde att animatörerna fick arbeta i veckor på minsta lilla detalj – resultatet går att se i varje fallet löv, varje vindpust, sättet ringar bildas på vattnet i önskebrunnen eller det oväntade och briljanta draget att visa Snövit från andra sidan vattnet, nerifrån brunnen, som en Monet-figur.
Den canvas som animatörerna arbetade fram är gränslöst komplex och imponerande – kronan på verket var sättet de delade upp bilden i tre olika lager, ett för förgrund, ett för bakgrund och ett mellanlager, en teknik som inte behöver någon presentation idag och som blev standard i animation ända fram till Pixar-eran. Snövit blev också omedelbart hyllad som ett mästerverk och en världsnyhet. Det var inte bara starten på Disneys långfilmsproduktion, det var starten på all animerad långfilm överhuvudtaget. Animation hade inneburit obetydliga kortfilmer som visades med nyhetsinslag innan, och mellan, långfilmer på bio. I och med en enda film hade en helt ny filmkategori uppstått.
Det är därför paradoxalt att se Snövit idag – å ena sidan tycks den extremt enkel, nästan prototypisk, liksom alla ”första” filmer i något sammanhang, med sin blygsamma handling och till synes outvecklade intrig. Å andra sidan är den – om man betraktar varje detalj, varje sekund, vilket man rimligen bör eftersom detta är en film till hundra procent skapad för hand – extremt avancerad och på många sätt mer imponerande än någon film gjord fram tills dess, och kanske sedan dess också. Disneystudion skulle följa upp Snövit med ytterligare storverk och klassiker – Pinocchio, Fantasia, Bambi, Dumbo – innan andra världskriget satte en kännbar käpp i hjulet. Därefter skulle han leva på sitt rykte, även efter sin död, och studion skulle i årtionden leverera filmer som (trots att de har stort nostalgivärde för människor, beroende på när de sett dem) inte blev samma kreativa eller monetära framgångar; inte förrän Den lilla sjöjungfrun (1989), skulle studion egentligen återta forna dagars glans, och det skulle också visa sig vara en kortvarig renässans innan ett slummande 00-tal tog vid.
I skrivande stund har studion en till toppform, med Frost och Zootropolis, men Disney själv har varit död i över femtio år. Spåren går tillbaka till Snövit, hans första och sannolikt för evigt oöverträffade bidrag till filmen, både som konstform och som industri. Det finns inte en enda animerad film som inte står i skuld till den, och jag tror inte att någon animerad film kommer att genomföra vad den genomförde. Sådana unders tid – vad filmkonsten beträffar – tycks vara förbi.
FREDRIK FYHR
I serien mästerverk har också Bambi tidigare recenserats.
Snövit också är del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter: Döende svanen/Till lyckan (1917), Napoléon (1927), Peter och draken Elliott (1977, 2016), Titanic (1997), Transformers (2007)
SNÖVIT OCH DE SJU DVÄRGARNA
Originaltitel; land: Snow White and the Seven Dwarfs; USA.
Urpremiär: 21 december 1937 (Los Angeles).
Svensk premiär: 27 september 1938 (nypremiärer 1944, 1949, 1962, 1973, 1982, 1992).
Speltid: 83 min. (1.23).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.37:1.
Skådespelare (röster, fullständig rollista): Adriana Caselotti, Lucille La Verne, Roy Atwell, Stuart Buchanan, Eddie Collins, Pinto Colvig, Marion Darlington, Billy Gilbert, Otis Harlan, Scotty Mattraw, Moroni Olsen.
Svenska röster 1938: Tatiana Angelini, Gösta Kjelelrtz, Hjördis Pettersson, Carl-Gunnar Wingård, Nils Hultgren, Rune Carlsten, Stig Järrel, Ragnar Falck, Tord Stål, Wiggerskvartetten.
Svenska röster 1982: Anna-Lotta Larsson, Bruno Wintzell, Lil Terselius, Helena Brodin, Georg Rydeberg, Jan Nygren, Hans Lindgren, Mille Schmidt, John Harryson, Olof Thunberg, Bert-Åke Varg, Stig Grybe, Sture Ström, Snövättarna.
Regi: David Hand.
Manus (bearbetning): Ted Sears, Richard Creedon, Otto Englander, Dick Rickard, Earl Hudd, Merrill De Maris, Dorothy Ann Blank, Webb Smith.
Producent: Walt Disney.
Musik: Frank Churchill, Leigh Harline, Paul J. Smith.
Produktionsbolag: Walt Disney Productions.
Svensk distributör: RKO Radio Films (35mm, 1938, 1949), Nordisk Tonefilm (35mm, 1962), Walt Disney Productions Sweden (35mm, 1973, 1982), Warner Bros (35mm, 1992) Disney (DVD, 2009 et al).
Finans; kategori: Storföretag; familjefilm, animation, saga, klassiker.
Betyg och omdöme: Mästerverk – en på alla sätt originell och revolutionär skapelse som utvecklar den animerade filmkonsten på såväl tekniska som konstnärliga områden; minutiöst animerad, på ett sätt som skapar både en känsla av värld och en atmosfär med djupgående effekter, vilka öppnar upp för mängder av tolkningar och förståelser för de implicita och intuitiva saker som kan tänkas uttryckas genom detta drömska, bokstavligt sagolika och eventuellt surrealistiska uttryck; berättad genom medvetet enkla storyblock, så att handlingen inte kommer i vägen för det hundraprocentiga flytet som ingår i filmens metod.
12 svar på ”Snövit och de sju dvärgarna (1937)”